Sponsorn till skolserierna har precis dragit sig ur… De hade utsett mig till koordinator mellan DoE/SASFA och sponsorerna. Problemet är att sponsorernas koordinator har sagt upp sig (han är underleverantör och brukar driva arrangemang åt sina kunder), och då drar sig sponsorerna också tillbaka. Jag hoppas nu att det bara är temporärt och att vi kan hitta en lösning tillsammans med sponsorn…

Aternativet är att jag hittar nya sponsorer, men det brinner i knutarna. Surt, allra helst med tanke på att serierna redan har startats på sina håll…

..och mer administration blev det just. Sthe från Department of Sport and Recreation ringde för att be om ’supporting letters’ för både damfotbollskonferensen och talanglägret vi planerar att hålla i slutet av juni; hoppas hinna få det klart idag.

Mycket administration är det!

Har en deadline med Sverige idag, samtidigt som Fran från SAFA National har bett mig om material från LdB FC For Life och Nokuthula från SAFA KwaZulu Natal behöver en distriktsrapport…

Fortsättning på dagens arbete följer definitivt i morgon.

Jag hade bilen för rutinservice förra veckan, men idag var det dags igen.

Häromdagen glömde jag innerlyset på i bilen. Jag hade då lite svårt att starta bilen, men det gick utan hjälp. Eftersom batteriet är relativt nytt borde det ha varit över därmed, men så var icke fallet.

Har nu fem morgnar i rad (och vissa eftermiddagar) haft riktigt svårt att starta bilen. Vissa gånger har jag lyckats utan hjälp och vissa har jag fått knuffhjälp. Jag insåg själv att det knappast kunde vara batteriet, och mycket riktigt visade det sig i stället vara (typ) tändstiften. Nu är alla fyra utbytta och jag hoppas på en problemfri start på morgnarna hädanefter.

Det suger verkligen när tekniken inte fungerar som den skall; har ägnat större delen av dagen åt att få mailen att fungera. I slutändan lyckades i alla fall Fran och jag slutföra en viktig konversation. Trägen vinner!

Att jag tränar Thanda Lions FC på min fritid tror jag betyder en hel del för tjejer och kvinnor i området. Att som kvinna träna ett herrlag är uppseendeväckande oavsett om det är hemma i Sverige eller här; att vi dessutom har lyckats prestera bra resultat skakar onekligen om i alla förutfattade meningar om vad som är möjligt.

Här är synen på kvinnor generellt sett på en helt annan nivå än hemma i Sverige. När jag parkerade bilen häromdagen fick jag kommentaren att jag ‘kör som en man’. Min spontana respons var att jag kör ’som någon som haft körkort i snart 20 år’.

Jag har hört kommentarer som ‘att jag vill vara man’ eftersom jag tränar ett herrlag. En kvinna kan alltså inte vara en ‘presterare’ utan att ‘vilja vara man’. Hänger ni med?

Hur som helst det faktum att mitt herrlag lyckats vinna serien ger naturligtvis trovärdighet när jag håller tränarfortbildningar, men det ger också kvinnor (och män) en annan bild av vad som är möjligt för en kvinna att uppnå, oavsett vilket yrke eller intresse det gäller.

'Tidigar i år blev jag nominerad av SAFA till utmärkelsen 'Coach of the Year' i Umkhanyakude. En coach från Net Ball tilldelades utmärkelsen, men det faktum att SAFA utsåg mig som sin representat är ett erkännande i sig.'

Att utmana könsrollerna har blivit en viktig del i min roll som förebild. Vad sägs om att jag begav mig raka vägen från Idrottsgalan till matchen, iklädd klänning och högklackat, för att avgå med en storseger i träningsoverall?

Första kvalmatchen av två är avklarad (Thanda Lions FC mot vinnaren i den norra serien). Vi spelade långt ifrån bra, och vi slarvade bort många klara målchanser; detta till trots lyckades vi vinna matchen med hela 5-1!

Jag ser fram emot returen, som spelas på bortaplan, om en vecka. Vi är medvetna om att allt kan hända i fotboll (allra helst här), men att vi skall förlora med 4-0 tar jag för helt osannolikt.

Om vi lyckas vinna kvalet går vi vidare till kval på provinsnivå tillsammans med de övriga tio distriktsvinnarna. Vi har redan tidigare vunnit en turnering på den nivån och sedan dess har vi tagit flera kliv framåt. Det blir tufft att slå sig fram som ett av de två lag som får spela VodaCom på provinsnivå nästa säsong, men vi vet att vi har kapacitet att nå dit. Hårt arbete lönar sig!

I dag har varit en synnerligen effektiv ineffektiv dag. Jag begav mig hemifrån klockan 05h30 köra de knappa tre timmarna ner till Durban.

Strax före 10 lyfte flyget med destination Johannesburg. Väl där blev jag upphämtad av Fran Hilton-Smith (Technical Director för Damfotboll i SAFA National). Vi satte oss på ett närliggande hotell för ett par koppar cappuchino och en och en halv timmes möte, innan det bar av till flygplatsen för återresa vid 13.00.

Nära åtta timmars resa för ett möte kan tyckas ineffektivt, men med tanke på hur mötet avlöpte var det i sanning värt det!

Vi diskuterade LdB FC For Life i stort, vi bollade lösningar för mina största utmaningar här och inte minst pratade vi om Damfotbollscentrena som (förhoppningsvis) kommer att materialiseras inom en snar framtid.

Med centrena på plats måste vi också hitta en långsiktig ekonomisk lösning för att kunna bedriva en bra verksamhet. Fran nämnde möjligheten att få stöd från antingen de medel SAFA har tilldelats efter framgångarna i arrangörskapet för VM 2010 eller/och FIFAs utvecklingsavdelning. Detta skulle innebära en fantastisk möjlighet att bygga en unik, högkvalitativ verksamhet!

KNVB  (Holländska Fotbollförbundet) har också ett samarbete med SAFA på damfotbollssidan. Nu finns det en möjlighet att vi kan få en nära nog veckolång kurs till Umkhanyakude för kvinnliga tränare!

Som Fran sa: LdB FC For Life är unikt, inte bara i Sydafrika, utan i Afrika. Att få stöd för en befintlig verksamhet är betydligt lättare än att starta upp något helt nytt med höga ambitioner, men utan förankring - det arbete vi redan gjort banar väg för att ta verksamheten till en ny nivå!

Jobbar från SAFAs kontor i Mkuze idag. Har haft ett möte med Nomkhosi, där vi diskuterat damfotbollen och vilket stöd vi kan få från Department of Sport and Recreation. Håller för tillfället på med en skrivelse till SAFA-distriktets styrelse…

Nu står vi äntligen som seriesegrare med Thanda Lions FC. Vi har förvisso lett serien sen andra omgången, men här hjälper det inte alltid att vara det bästa laget.

Fotboll i Sverige har riktlinjer som följs och gemensamma mål som eftersträvas. Med ett fungerande system kan man bedriva utveckling. Här ser verkligheten annorlunda ut.

Här är avgörs 95% av fotbollen utanför planen och 5% innanför… Att vi står som slutgiltiga vinnare av serien (peppar, peppar - mest poäng vinner, är det inte så?) är helt makalöst. Som barn fick jag lära mig att ‘ärlighet varar längst’. Här har jag tvivlat, men genom att göra allt korrekt finns det ingen som kan dra ner oss - tro mig de har försökt!

I går var en journalist på plats för att följa upplösningen av serien. Om vi hade blivit blåsta så hade det åtminstone skett i offentlighetens ljus, nu fick vi i stället chansen att spela ut vårt fulla register och visa att vi är de rättmätiga vinnarna i serien (trots att jag inte vågade spela mitt starkaste lag. I lördagens match fick vi ett helt oprovocerat rött kort - för att skydda laget inför kommande kval funderade jag först på att lämna WO, alternativt ställa upp med nio spelare. I stället valde jag att bjuda in en journalist samt bänka 9 spelare från lördagens startelva - detta till trots spelade vi strålande anfallsfotboll och vann 5-3, efter att ha varit i underläge 1-3)