Jag har tagit Kirkegaards filosofi till mitt rättesnöre - “för att hjälpa en människa måste du först finna henne där hon är”. Det är inte alltid så lätt…

Inför dagens skolbesök hade jag och skoltränaren tillsammans bestämt att vi skulle göra en gemensam planering av dagens träning. Jag hade lagt upp strategin i förväg, för att vi skulle få ut så mycket som möjligt av vår tid tillsammans.

Ungefär 40 minuter efter utsatt tid hade tränaren, tillika läraren, tid att sätta sig ned. När vi väl började diskutera dagens träning landade vi på det faktum att vi hade tillgång till två bollar, istället för fem som var planerat. Eftersom han verkligen vill att allt skall bli så bra som möjligt satte han igång att leta bollar. Utan resultat. Därefter övergick jakten till att hitta en pump till de två tillgängliga, men allt för mjuka bollarna. På väg tillbaka till rummet blir han, och de andra sportcoacherna, kallad till ett mycket viktigt, men uppenbarligen sent påkommet, möte med skolans sports coordinator.

Vi hinner prata i två minuter på väg ut till träningen. När träningen skall börja är han tvungen att sticka bort en sväng till volleyboll killarna, som för dagen är utan ledare…

Förra veckan var jag och tittade på en skolträning. Förutsättningarna var väldigt långt från dem vi har i Sverige: en liten, ojämn plan; 52 spelare; en boll; en tränare; många barfota spelare och flera med alldeles för stora skor. Lika fullt var det 52 tjejer närvarande! Min tanke nu är att coacha tränaren att göra det bästa i situationen som råder.

Skall träffa honom i eftermiddag. Vi kommer att prata om effektiviteten i träningen - hur kan man planera för att få ut så mycket som möjligt utifrån rådande omständigheter?

Förhoppningen denna gång är att han har tillgång till fem bollar. Det gör i alla fall sannolikheten större att alla får chansen att röra bollen innan träningen är slut…

Har ägnat mycket tankemöda åt hur vi på bästa sätt kan stötta verksamheten här nere. För oss är det viktigt att det blir en varaktighet i det vi gör – damfotbollen på skolorna får inte stå och falla med att LdB FC finns på plats. Meningen är att vi skall inspirera till ett varaktigt och ärligt engagemang!

Ett annat faktum som måste tas hänsyn till i projektplaneringen är att det idag finns ca 50 skolor i Sydafrika och 10 i Namibia, som är inkluderade i Star Schools ständigt växande organisation. Det innebär att de insatser som vi gör i skola ett måste gå att genomföra även i skola 40 och 60…

Internet fungerar bra här; dock i oförutsägbara intervaller och med mycket stor variation i intensitet…

I fredags fick jag chansen att vara med på den officiella pånyttfödelsen av den första Durban-skolan som inkluderades i Star School-projektet. Vukuzakhe high school ligger i Umlazi, ett township i södra Durban. Tillställningen hölls i en stor samlingslokal, som Volvo hade pyntat till alla elevers och gästers ära. Skolans elever stod för en hel del av programmet, med imponerande tal som lovar mycket inför framtiden. Även Dan Olofsson, som är grundare av Star School och Anders Lindblad, Volvos representant gavs utrymme för tal.

Efter som musiken är en viktig del i kulturen bjöds det på sång av så väl gospelkören och en manskör. Dessutom bjöds alla in till sång och dans när Triple & Touch äntrade scenen; de gör ett stort arbete för att sprida Star Schools värderingar genom sin musik. Någon av dem sa ungefär att “ett tal kommer ingen ihåg när festen är slut, men en sång kan följa en livet ut”. Det är dessutom ett väldigt effektivt sätt att sprida informationen vidare på.

Som grädde på elevernas mos kom också Royal Thanda Zulu, ett herrlag i högsta fotbollsligan, på besök. Även de bjöd på sång och sköna rytmer - vi svenskar har onekligen en del kvar att jobba med… Jubel utbröt förstås, och efter avslutad ceremoni stod ungdomarna tålmodigt och väntade på att få autografer.

Innan vi lämnade skolgården hissades Sydafrikas och Star Schools flaggor till den sydafrikanska nationalsången. Flagghissningen och -halning kommer sedan att vara ett dagligt inslag för alla elever på skolan som en påminnelse om Star Schools värderingar och ett tillfälle att känna stolthet över att vara en sydafrikan med framtidshopp!

Star School håller i dagarna, med hjälp av Volvo, på att etablera sig på åtta high schools i Durban. Innan skolan blir en Star School hålls det work shops för såväl lärare(educators) som elever(learners). Igår fick jag chansen att närvara på en workshop för eleverna i årskurs 8, ledd av en fantastiskt inspirerande trainer vid namn Jean-Daniel (som går under artistnamnet JD).

På denna session gavs eleverna möjlighet att börja tänka framåt, vilket inte är helt självklart när många nära och kära redan dött av sin sjukdom. Det tydliga budskapet som gavs är att det är du själv som bestämmer hur din framtid skall bli genom ledstjärnorna: “I go for my dreams; AIDS free - thats me; I decide; I´m comitted; I make it possible”.

Alla elever kom bärandes på vars en, för det mesta trasig, plaststol i sina fina skoluniformer. En kille fångade direkt min uppmärksamhet, och jag tror nog att han kommer att följa mig resten av livet. Han kom där, så prydlig och fin, släpandes på sin till synes tunga attachéväska. Han kom till denna hoppingivande timme - troligen med vetskapen att han är sjuk. Där satt han sen och grep tag i mitt hjärta; småväxt, skallig, med utmärglade ansiktsdrag och uttryckslös blick.

När JD gav eleverna i uppgift att öppna sina nya drömböcker för att skriva ner sina drömmar och framtidsvisioner böjdes alla huvuden, utom ett, ner för att ta sig an uppgiften med största entusiasm. Att se killen sitta där alldeles ensam, mitt bland skolkompisarna, var som att få ett slag i magen.

Samtidigt som jag håller på att hämta mig från råsopen ber JD två elever att komma fram och delge kompisarna deras framtidstankar. Fram kommer en, till det yttre liten tjej, och berättar med kraft att hon en dag skall hon jobba som sjuksköterska. Näst på tur står en blivande pilot som på stapplig engelska förklarar att han också vill hjälpa till att minska kriminaliteten. JD ber honom att berätta hur han tänker på zulu istället, och plötsligt bubblar det ur honom hur han tänker starta ett eget företag som kan anställa många människor i området. Han har klart för sig att det är arbetslösheten som skapar fattigdom och hunger och därmed kriminalitet. En helt fantastisk upplevelse att höra desa ungdomar, som bor i Durbans townships, sätta ord på sina drömmar inför så många människor, med den nyvunna känslan av att ingenting är omöjligt!

Förutsättningar:

Sydafrikanska damlandslaget Banyana Banyana mot ett av världens bästa klubblag LdB FC Malmö. Matchstart 15.00.

320 inbussade Star Schoolungdomar på läktaren.

Förmatch mellan två skollag. Matchstart 13.30.

Musik av Triple & Touch och Star Schoolkören.

Kan det bli annat än en perfekt dag?

Det beror naturligtvis på vilket perspektiv man har:

Masibonisane var på plats en halvtimme innan förmatchen skulle börja. Motståndarna från Sibhamu kom en halvtimme efter planerad matchstart. Anledningen till förseningen var att taxibilarna kört slut på bensin och chaufförerna inte hade med sig pengar. Som tur var hade någon av lärarna möjlighet att betala tillsvidare.

Matchen började 14.15, och knappt någon (förutom vi svenskar) tog notis om förseningen.

Matchen avlöpte väl; stor entusiasm rådde, både på plan och läktare.

20 minuter före huvudmatchens början fick vi reda på att domarna blivit avsläppta i Richards Bay, 1.5 timmes bilresa från Thanda – utan tillgång till bil.

Fem minuter senare dyker det upp två unga domare. Domarutstyrsel har de med sig. Dock fattas kort och klocka… och en tredje domare.

Klockan 15 sticker de iväg för att byta om samtidigt som jag själv får snöra på mig fotbollskorna för att ta mig an utmaningen att, efter 15 års uppehåll, agera assisterande domare.

Klocka får Sifiso låna av mig.

Matchen sätter igång en kvart efter utsatt tid. Knappt någon (förutom vi svenskar) tog notis om förseningen.

Trots alla förvecklingar får publiken det som vi hade hoppats på; en inspirerande tillställning med många goda förebilder på planen och en sjungande och dansande publik.

Förhoppningsvis har dagens match skapat många drömmar, samtidigt som den förändrat både tjejernas och killarnas inställning till damfotboll.

Reportage från skolbesöket i Mduku i dagens Sydsvenskan.

http://sydsvenskan.se/sport/article300714.ece

Hemma i Sverige är jag van med tydlig struktur och klara besked; här är det inte riktigt detsamma.

Skolan vi besökte i går blev utvald för vårt besök eftersom de redan har ett fotbollslag. Kvällen innan fick vi reda på att så inte alls var fallet. När morgonen kom hade de plötsligt ett lag när allt kom omkring. Här är det en absolut fördel att besitta förmågan att ”gilla läget”!

Vår ankomst till skolgården bidrog onekligen till kaos. Den aktivitet som fram för allt skolans killar drog igång när vi plockade fram de tio bollarna vi hade med oss går knappt att beskriva med ord. Planen konades upp på skolgården och ringades snart in av skolans elever. Innan matchen drog i gång bjöds det på nationalsånger av spelarna som samlats i en sluten cirkel. När sedan matchen börjat stämde några av eleverna upp i spontansång – en häftig och gåshudsframkallande inramning. Idrott och musik är verkligen användbara redskap när det handlar om att riva murar och förena människor.

Att skolklockan ringde vid middagsrastens slut var det ingen som brydde sig om. Först när våra bilar rullade ut genom skolans grindar kunde lugnet åter sänka sig över Mbuko Highschool.

Nu har vi verkligen sett hur väl förspänt vi har det hemma i Sverige. I går hade hälften av tjejerna i LdB FC, några av deras ledare och jag den stora förmånen att landa på jorden med stor ödmjukhet. När man möter dem som har lite och är tacksamma för det de har, kan man inte annat än skämmas över att man själv kan drista sig till att vara missnöjd för småsaker.

Vid vårt besök vid Masibonisane Highschool visade några tjejer ur deras skollag vad fotboll verkligen handlar om - glädje, spontanitet och engagemang. Skolchoachen varnade LdB-spelarna för att det var ojämt och påpekade att de skulle se upp för föremål på marken. Han varnade LdB-spelarna - de med skor! Visst hade några tjejerna från Masibonisane också skor, men det var storebrödernas allt för stora och redan kasserade… De övriga sprang barfota, och gick helhjärtat in i närkamper, utan att gnälla det minsta över den ojämna och hårda planen.

Skolan vi besökte ingår i Star Schools organisation. Star School är ett projekt som för tre år sedan startades av Dan Olofsson. Syftet med arbetet som bedrivs på de befintliga high schools som blivit inkluderade i KwaZulu-Natal och Namibia är AIDS-prevention (totalt 60 stycken, från och med denna vecka). Vi fick en rundvisning på skolan och fick träffa många stolta och dedicerade elever. Vi blev visade in i klassrum, efter klassrum där stämningen höjdes avsevärt när vi fångade elevernas uppmärksamhet genom fönstret och klev över tröskeln; jag har efter denna erfarenhet en liten förståelse för hur det var för ABBA och Beatles när det begav sig.

Masibonisane är den största skolan som är inkluderad i Star Schools organisation; de har 1700 elever och 54 lärare. Klassrummen är verkligen välfyllda och rektorn är stolt över att ha så många lärare till sina elevers förfogande. Jag hoppas och tror att detta möte har gett många av de inblandade djupa intryck!