Efter avslutad frukost och en sista taktikgenomgång skall vi nu ge oss iväg till matcharenan. Matchstart 12.30. Ser verkligen framemot att få se hur fotbollen spelas här!

Efter en lång natt i bussen anlände vi 9.30 till en riktigt fin arena, med fyra perfekta planer. Bussresan avlöpe väl. Natten var fylld av sång och snack av spelarna (förutom ett uppehåll mellan tre och fyra) och chaufförens, enligt mig inte alltid så välvalda, musik.

Fick ta del av dagens uppmjukningsträning. Kul att se - det är mycket som är precis som hemma, men inslaget av koordination i uppvärmningen var större liksom snabba fötter i kombination med teknik i olika varianter.

Har i kväll fått vara med på lagmöte, och där framgick tydligt att synen på idrottspsykologi skiljer sig mycket från det jag är van med hemifrån. Det pratades mycket om att det är många som har stora förväntningar på spelarna, att det finns scouter för proffsklubbarna på plats och vikten av att försvara titeln (istället för att focusera på att man har lika stor chans som alla andra att vinna turneringen). Allt är ju kalla fakta, men risken är att de yttre förväntningarna blir så stora att de skapar prestationsångest. Skall bli riktigt intressant att se hur spelarna hanterar det - även det är helt säkert kulturellt betingat. Killarna som är här, nästan alla från “rural areas”, vet hur viktigt det är att kämpa för att man skall uppnå något.

20.30: Vi har avverkat 725km och passerade just skylten med ”Cape Town 1060”.

Gudarna skall veta att jag inte är någon tidspolis. Gudarna vet helt säkert också att jag är begåvad med ett mycket stort tålamod. TACK – det kommer väl till pass.

Enligt överenskommelse skulle jag befinna mig i Empangeni halv nio i morse. Jag var på plats en kvart före utsatt tid (hör och häpna, alla ni som känner mig). För att lyckas med den bedriften var jag tvungen att lämna Thanda utan att först ta morgonjoggen som jag planerat till 05.30.

Nu ändade jag upp väntandes på mitt ressällskap. Utan kommentarer om förseningen rullade vi i väg mot Kapstaden klockan 11. Själva väntandet gör mig inget – emellanåt är det välgörande med oplanerade pauser. Däremot grämer det mig att jag inte fick möjligheten att springa i morse…

Hur som helst kan jag återigen bekräfta att detta land är fantastiskt vackert - har nu fått njuta av sju timmars böljande, gröna bergsvyer.

Har precis passerat Betlehem. Det betyder med all säkerhet att prognosen med tjugo timmars resväg troligen inte räcker längre än halvvägs.

I torsdags fick jag ett erbjudande om att följa med Bright Stars (bilhandlarens lag) till Kapstaden. I går blev allt klart (förutom boendet, men det löser sig helt säkert på plats…). Just nu sitter jag i Empangeni och väntar på bussen som skall ta mig och laget söderöver.

Jag är så tacksam för denna allt-i-ett möjlighet som dykt upp ur tomma intet - jag får se mycket av det Sydafrikanska landskapet under de 2×20 timmarna i buss; jag får möjlighet att skapa mig ett (fotbolls)nätverk; jag får en god inblick i den sydafrikanska fotbollskulturen (definitivt det viktigaste, och huvudsyftet med resan) och sist, men inte minst, bland dessa nya bekantskaper är själva Kapstaden.

Nu har projektet blivit bilburet, vilket är helt nödvändigt. Den skolan som ligger närmas Thanda är Siphosabadletshe, dit det är ungefär 45 km. Att det blev just en Ford Ranger beror på vägarna här. Till största del kommer jag att köra på fina asfaltsvägar, men för att komma till några av skolorna behövs både hög markfrigång och möjlighet att använda difflocken vid eventuell vägkollaps i regntider.

Ur ett Maslowskt perspektiv är det också för väl att jag nu kan

• införskaffa livsmedelsaffär (fysiska behov).
• ta mig till vägen som tar mig till livsmedelsaffären, utan att riskera att bli ett skrovmål åt ett utsvultet lejon (trygghet).
• träffa vänner utanför Jachouse (social gemenskap)
• erbjuda någon skjuts eller utföra tjänster (uppskattning)
• köra till grinden för att en joggingrunda på grusvägen eller fotbollsplanen (självförverkligande)

En klar pluseffekt i sammanhanget är att mannen som sålde bilen till mig är en skicklig fotbollscoach (för närvarande verksam på en fotbollsakademi i Empangeni). Jag hoppas på att med honom kunna ha ett stort utbyte kring fotboll i stort liksom kring fotbollskulturen i Sydafrika.

Äntligen har vi tillgång till internet igen.

Vi har varit utan sen mitten av förra veckan.

I fredags skulle de komma och fixa anslutningen.

Det tog dem 1.5 h att köra hit, men 1 vecka att komma.

Nu har de varit här.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Här finns ett talesätt:

“You (europeer) have got the watch, we (sydafrikaner) have got the time”

Nu har jag även besökt vår andra pilotskola, Sibhamu, precis på gränsen till Swaziland.

Vägen dit är lika lång som vacker; lika vacker som ojämn (åtminstone de sista tre milen); lika ojämn som svårhittad.

Mdu, som kommer att hjälpa mig i projektet, var med som vägvisare – tack och lov. Jag gjorde mycket noggranna anteckningar över träd och hus som jag hoppas står kvar nästa gång jag skall köra dit.

När vi anlände efter två timmars körning blev vi mottagna av sekreteraren, som informerade oss om att rektorn som vi bokat möte med inte fanns på plats. Tyvärr bekräftade det min farhåga att det skulle bli en resa utan slutfört uppdrag. Trodde jag… Naturligtvis hade han delegerat mötet, eftersom han själv inte kunde närvara. Besöket avlöpte på ett, för mig, fullt tillfredsställande sätt, med möte med vicerektor och fotbollscoachen och dessutom en improviserad träning.

Tjejerna här har bara tränat några månader, men många av dem är faktiskt riktigt bra. Jag blev inbjuden att vara med i spelet, vilket jag naturligtvis inte kunde säga nej till. Jag tog till min uppgift att skapa och hålla ytan öppen på vänsterkanten. Slog flera bra passningar – dessvärre de flesta till motståndarna. Träning av högra hjärnhalvan i all ära, men jag uppskattar onekligen användande av västar för att särskilja lagen!