I Sydafrika börjar snart vinterlovet. Passar därför på att ta tre veckors semester hemma i den svenska sommarvärmen.

Bloggen kommer att återupptas så snart jag är tillbaka på sydligare breddgrader.

Precis som förutspått löste sig allt på ett bra sätt för coach workshopen i går. Klockan 8 kom Mdu med information om att lokal just blivit fixad. Med tanke på att samlingstiden var satt till klockan 9 kan marginalen tyckas vara allt för snål, men på nå’t sätt är det så det fungerar här.

Till eftermiddagens praktikpass behövde vi fortfarande hitta ett bättre alternativ. Vi hade en plan bokad, dock med en restid på 15 minuter. Kvart i tolv blev det klart med den närliggande plan, som vi 45 miunter senare äntrade.

Det finns ett japanskt ordspråk som heter “Möt inte bekymren halvvägs, de försvinner oftast längs vägen”. Jag försöker hålla mig till den devisen medan jag litar på att Mdu löser situationen på ett bra sätt, om än i senaste laget.

Startade morgonen med en snabbvisit på kontoret. Begav mig sedan upp i bergen på spännande uppdrag. Spänningen består i första hand av att lyckas hitta rätt på oskyltade grusvägar, samt att hålla sig på dessa trots steniga, gropiga och lösa partier. Inte helt lätt att ta sig upp för de brantaste backarna när underlaget inte är helt kompakt…

Lyckades, utan missöden, ta mig fram till såväl Mmemezi som Mdolomba High Schools där jag hade avtalat möte för att informera ytterligare en gång om projektet. Mmemezi har hittintills valt att avstå,  på rektorns inrådan, men kommer troligen att delta på coach workshoper och skolturneringen framöver. På Mdolomba verkade det inte helt klart varför man hitintills valt att inte delta, men de var positiva till medverkan när jag väl lämnade deras skola.

Efter avslutat uppdrag styrde jag kosan mot Mbazwana för första klusterträningen. Fick hastigt och lustigt agera chaufför för Kwa-Giba High School eftersom det blivit någon miss med transporten (känns det igen?). Väl på plats var uppslutningen god, liksom utvecklingen under träningspasset. Tänk vilken skillnad 1.5 h teknikträning med instruktion kan göra!

Återvände till kontoret för avstämning, inför morgondagens coach dag, med Mdu. Trots att han för inte så länge sedan fått bekräftat från rektorn för den Primary school vi tänkt utnyttja imorgon, har det under dagen framkommit att ett stort event går av stapeln i deras lokaler - utan utrymme för oss(!). Vart vi skall vara är fortfarande inte helt klart, men Mdu har garanterat att det kommer att lösa sig innan kl 9 i morgon bitti. Som vanligt litar jag på att han, som känner kulturen och har kontakterna, fixar det!

Hade i helgen möjlighet att hälsa på hemma hos en kompis familj i bergen, inte mer än 20 km härifrån. Kom dit en harmonisk söndagseftermiddag och hittade fyra generationer i närheten av den svalkande skuggan mitt på gårdsplan.

Efter en stunds trevligt småprat, så gott man nu kan småprata medelst användande av olika språk, bestämde PK och jag oss för att ta en promenad i omgivningarna. Barnen tyckte inte alls att det var en bra idé; de såg sin chans att för en gångs skull få att åka bak i en pickup. De behövde inte lägga särskilt mycket tid på övertalning, utan vi packade in alla 5 och gav oss sen i väg för att se omgivningarna; riktigt vackert!

När vi stannade till efter en kilometer hördes tydligt att det spelades fotboll i närheten. Längst ner i dalen hittade vi källan till dessa välbekanta ljud; träning för ett gäng killar, coachade av en nyligen pensionerad (men uppenbart fortsatt passionerad) man.

Runt om planen fanns det gott om barn…. förlåt, pojkar. Jag pratade med dem och de gjorde klart för mig att alla som var där spelade fotboll. De räknade upp allas positioner (inklusive 4 åringarnas). När jag frågade vilken position den enda närvarande flickan spelar på, fick jag det självklara svaret: “- Men, det är ju en tjej!” Naturligtvis puffade jag för att tjejer också kan spela fotboll, och när tillfälle gavs intog jag planen och “stylade” lite med den hemmagjorda bollen. Tyvärr behöver jag som tjej inte göra många tillslag på låren innan killarna är våldsamt imponerade…

I morgon skall jag besöka Mmemezi High School (där ungdomarna i detta område går) för att presentera projektet för rektorn och sport koordinatorn. Om de väljer att delta kan det förhoppningsvis skapa en attitydförändring, även på den lokala planen en söndag eftermiddag!

Det är inte ofta jag tappar varken fattning eller målföre, men när det kommer in ett par hönor i klassrummet mitt under en workshop har till och med jag svårt att hålla focus!

Till gårdagens kluster träning i Ezifundeni hade vi bokat in oss på samma idrottsplats som vi använt oss av tidigare. Vi hade fått information om att det skulle vara en skolturnering där på förmiddagen, men hade också blivit lovade att verksamheten skulle vara avslutad tills det var dags för oss att börja klockan 14. Dumt nog gick vi på den information vi fick; när vi kom dit kl.13.30 hade high school turneringen ännu inte startat.

Som tur var är detta ett mycket flexibelt samhälle. Sport koordinatorn för Ezifundeni High School ringde upp sin rektor för att säkerställa att vi kunde använda oss av deras skolplan, vilket var mer än välkomna att göra. Vi packade in oss i bilarna och åkte den korta biten till den nya planen, där vi ägnade närmare två timmar åt mottagningsteknik och enkla samarbetsövningar.

Efter avslutad träning fick vi vänta en timme på transporten som skulle ta tjejerna hem. Stämningen var hög, trots den långa väntan. Det bollades och pratades. Stort jubel uppstod när jag tog fram kameran; det blev en tävling mellan dem att vara med på så många bilder som möjligt…

När taxin väl kom bannade jag chauffören för att han var så sen. Av den mycket oförstående mannen fick jag till svar “-Vaddå sen? Det är ju bara en timme!”. Och visst med tanke på att eleverna som deltagit i turneringen susade förbi oss ungefär tre och en halv timme efter det att de egentligen skulle ha slutat spela, kan jag hålla med honom om att han faktiskt var ganska hyfsat i tid.

På väg hem från måndagens klusterträning stämde jag träff med en av coacherna som hade förhinder att delta. Tanken var att han skulle få skrivet material av mig, som de andra fått på träningen. Jag parkerade på avfarten till skolan och fixade med mina papper medan jag väntade på att han skulle dyka upp.

Efter vår pratstund gav han mig stränga förhållningsorder att aldrig mer utsätta mig för risken att stå och vänta på honom i skymningen - platsen jag valt för vårt möte var, enligt honom, allt annat än säker. Det är sannerligen inte lätt att hitta en balans mellan tilltro till människans godhet och säkerhetstänkande.

Jag tror att det är genom de murar vi bygger av rädsla och förutfattade meningar, avstånd mellan människor i samhället skapas. Själv behöver jag kanske bli mer street smart, men jag vill så gärna tro gott om människor. Min övertygelse är att individen i allmänhet lever upp till de föväntningar jag har på henne, så jag väljer att fortsätta tro att 99,99% bemöter mig med respekt och öppenhet om jag gör det samma med dem.

Vi fixar transport för tjejerna och deras coacher när de skall komma till klusterträningarna. Mdu fungerar som spindeln i nätet och oftast fungerar det tillfredsställande, om än det aldrig hänt att de faktiskt varit på plats i tid.

I går hade vi en klusterträning i Nkodibe. Denna gång var det två skolor som inte dök upp - anledning: deras transport uteblev… Transporten var bokad i förväg och konfirmerad klockan 9 samma morgon.

Meningen var att chauffören skulle hämta upp ungdomarna på skolan klockan 12. När vi ringde upp honom för att höra varför han inte hämtat upp enligt överenskommelse var hans fantastiska förklaring att han “glömt säga att han var i Durban”. Det faktum att det tar minst tre timmar att köra från Durban till Hluhluwe gjorde redan från början hans uppdrag omöjligt att genomföra. Slutsatsen vi kan dra av detta är att han inte skall bli anlitad av oss igen - vi kan bara hoppas att vi i slutändan hittar den perfekta chauffören, som har både ansvarskänsla och god tidsuppfattning.

Den första coachworkshopen har nu gått av stapeln. Många skratt blev det!

Skolorna här är inhägnade och för att komma in på skolgården måste man först passera en vaktförsedd grind. Jag vet inte om alla grindar är låsta under skoldagen, men på den skolan jag besökte i går var den det.

När jag efter kick offens slut skulle köra hemåt hängde ett gäng elever vid grinden. Samtidigt som de såg att jag satte mig i bilen började de dansa och sjunga. Trevligt och glatt tyckte jag att det verkade, men coachen som åkte med mig förklarade att de sjöng om hur de skulle smita ut och slippa resten av skoldagen.

Jag förstod fortfarande inte riktigt vad det handlade om när vakten bad mig vänta. Han släntrade iväg och kom tillbaka med tre lärare i släptåg. Trots att de gjorde allt som stod i deras makt för att behålla ungdomarna på skolgården lyckades ett trettiotal lyckligt skrikande tränga sig ut samtidigt som jag passerade genom grinden…

En sorglig syn, med tanke på vilken framtid som troligen går dem till mötes. Förvisso finns det vägar att gå för dem som missat sin examen, men det är fortfarande allt för många som missar möjligheten att få sina slutbetyg. Helt säkert är det många som kommer att ångra att de inte brukade allvar när de hade chansen…

Coachen, tillika läraren, som åkte med mig berättade att detta aldrig skulle hända på hans skola, utan att det handlar mycket om skolans kultur. Självklart är det så här, liksom hemma i Sverige, att en del skolor hamnar i negativa cirklar i perioder.

Star Schools arbete är oerhört viktigt, eftersom man pratar mycket om drömmar och att den enda som gör det möjligt att nå målen är individen själv.