Till gårdagens klusterträning på Mcthetheki HS kom fem av sex skolor. Detta borde resultera i ett numerär av in alles 26 spelare. I stället kom 44 entusiastiska spelare.

Det är fantastiskt roligt att så många vill ta del av vad vi har att erbjuda, men för att bibehålla kvaliten med så många spelare igång krävs det en hel del av ledarteamet. Jag har inte riktigt lyckats skapa det rätta engagemanget hos alla coacher än, vilket jag till stor del ser orsaken till i den traditionella kvinnorollen. Männen är generellt sätt lätta att samarbeta med även om energinivån, engagemanget och kunskapen är skiftande. Att få de kvinnliga ledarna att ta plats och agera på planen är däremot en utmaning av stora mått: några av dem är så vaga, tysta och tillbakadragna så att de gränsar till intighet i ett ledarskapssammanhang.

Kvaliteten blev således lidande i går, men det gav oss också tillfälle att prata med spelarna om hur viktigt det är att ta eget ansvar när man jobbar i en grupp, oavsett om det är på fotbollsplanen, i skolan eller på en arbetsplats.

Att ta med fler spelare än överenskommet är inte så konstigt som det låter; här är nämligen antal ganska oviktigt. Om jag bjuder in två personer till en middag bör jag inte bli förvånad om det istället kommer fem - och situationen skulle lösas på bästa sätt…

Inför den sista klusterträningen bestämde vi dock att skolorna endast skall ta med sig det antal spelare de är berättigade till - det skall bli intressant att se om så blir fallet.

Till dagens klusterträning kom åtta skolor av åtta, vilket det gjort varje gång hittintills i Bambanana klustret. Enda skillnaden i dag var att två av skolorna kom två och en halv timme sent. För att de sent komna tjejerna också skulle få ta del av allt vi gjort under träningen fick de fortsätta jobba med “spelavstånd” medan de resterande tjejerna åt sitt mellanmål.

Trots den, relativt sett, dåliga tidshållningen lämnade alla träningen nöjda och glada.

På tränarutbildningen hemma pratar vi om att man som tränare måste ta hänsyn till yttre störningar: på gårdagens klusterträning i Mkuze utvidgades det begreppet.

Planen på Mkuze Primary school är täckt av ett lager röd-brunt, mycket flyktigt, stoft. Under träningens gång började det blåsa lätt i planens längsriktning - jag insåg efter en kort stund att vi jobbade i “fel” ände av planen.

Ännu i morse, efter andra duschen (båda med rejäal skrubbning), blev den föredetta vita handduken upphäng för tork med tydliga inslag av röd-brunt.

Lördagens turnering för skolorna i Nkodibe kluster avlöpte mycket väl. Alla, eller i alla fall nästan alla var på plats i tid, vilket är mycket ovanligt. Denna gång var jag mer än tacksam för att så var fallet - när jag val anlände till arenan, efter ett par detours, stod målen inte på plats. Hemma i Sverige hade det inte varit något större bekymmer.

I Sverige kan man med lätthet köra målen på hjul: på KwaMsanes arena måste man lyfta målet dit man vill ha det.

I Sverige är det givet vart målet skall stå; på KwaMsanes arena är det rena lotteriet att lyckas hitta rätt position för stolpar och hörnflaggor.

I Sverige är planen fri från föremål; på en av KwaMsanes planer står en vattentank.

Vi lyckades efter åtskilliga målflyttningar få planerna riktigt symmetriska. Jag är dock glad att jag kom undan det hela med hälsan i behåll. När vi skulle lyfta ett av målen tappade jag både balans och mål, vilket som tur var endast resulterade i en maffigt blåmarke över vänster smalben.

Dagen avlöpte sedan mycket väl, med bra prestationer, sång, dans och glädje.

Håller på med det sista fixet inför morgondagens turnering i Mtubatubas town ship KwaMsane. Om alla skolor i Nkodibe kluster kommer till start är de sju till antalet. Efter som detta är landet där inget är givet har jag med mig en lottningsnyckel för att, oavsett antal lag som slutligen dyker upp, snabbt och enkelt kunna bestämma en spelordning. Jag hoppas och tror att minst fyra lag kommer.

Jag hoppas också att de för en gångs skull kommer i tid (clock wise). I morgon har vi tillgång till planen mellan 8 och 15, vilket coacherna på förhand är informerade om. Om de kommer sent till samlingen får vi helt enkelt dra ner på speltiden. Chansen att vi skall lyckas hålla tidplanen borde, med svenska mått mätt, vara ganska god eftersom det räcker att två lag är i tid…

Alla 41 skolor har fått vars tre bollar till flicklaget.

Efter som tjejerna i laget tidigare som mest har haft tillgång till en boll är lyckan stor!

Det känns riktigt skönt att antligen börja förstå hur saker och ting fungerar, eller snarare inte fungerar, här nere…

I går eftermiddag gav Mdu, min kollega, mig beskedet att han planerade att delta på dagens klusterträning i Mbazwana. När jag stämde av läget med honom strax efter 20 hade planerna ändrats. Angående transporterna hade han dock fått bekräftelse från alla skolor att de ordnat så att de kunde ta sig till träningen. Jag misstänkte dock starkt att coachen från Mabadleni skulle ringa mig på morgonen och säga att de tyvärr fått problem och därfor behover min hjälp med hämtning… För säkerhets skull åkte jag hemifrån klockan sju, en timme innan jag egentligen skulle behöva. Satte mig på Whimpy’s, en restaurang på väg till Mbazwana för att äta frukost. Blev mycket riktigt snart uppringd av coachen från Mabadleni som bad att jag skulle plocka på dem på vägen. Tack vare att jag redan var i Hluhluwe när samtalet kom löste det sig utan problem.

Förra gången jag träffade coacherna i klustret hade de önskemål om tidigarelagd träning, dels för att tjejerna har mer energi på morgonen och dels för att de skall slippa promenera hem i mörkret. Det fattades ett gemensamt beslut att vi skulle ha samling redan 09.30. Fem av de åtta skolorna var på plats i tid. Den sjätte skolans rektor ringde mig klockan 10.30 och beklagade att hans elever inte hade möjlighet att komma, efter som coachen inte informerat honom om läget förran i morse. Tio minuter senare ringde coachen från samma skola och sa att skjutsen, med coach och spelare från grannskolan stod och väntade pa honom. Hmm… Om det nu redan var klart att han inte fick lov att delta med sina tjejer på skoltid, hade man kunnat förvänta sig att han meddelade det till dem han delar transport med så att de inte behöver bli onödigt sena…

Hur som helst dök de sista två skolorna upp klockan 11.30. Tack vare att vi tagit ett kort avbrott för mellanmål i träningen fick de vara med på fyrtiofem minuters gemensam träning innan jag avslutade med den stora gruppen. Mellanmål serverades återigen och nationalsången sjöngs. Därefter fortsatte vi träningen med de två efterstläntrarna.

Eftersom Mabadleni inte hade löst sin transport fick de sitta och vänta på att jag skulle avsluta mitt uppdrag för att sen kunna skjutsa dem hem.

Här nere blir det verkligen aldrig som man tänkt sig. Det sköna är dock att det alltid löser sig och att alla i slutändan verkar vara nöjda med utfallet.

Efter fyra timmar på fotbollsplanen, i solframkallad värme, kan jag konstatera att jag är förutsägbart rött, ömt solbränd. Det är skönt att vissa saker är som de alltid har varit!

Fem förväntansfulla skollag, U19, kom för att delta i turneringen på Phumanyova HS. Trots kyla och snålblåst (tillochmed varmblodiga jag tyckte det var kallt!) var stämningen god; med fotboll, sång och dans.

Efter en heldag, där alla mött alla, stod värdarna Phumanyova som odiskutabla segrare. För att fastställa andrapristagarna krävdes det dock straffar, där Nhlanhlayethu drog det längsta strået.

Torsdagens klusterträning i Ezifundeni avlöpte väl.

För första gången hade spelare och coach från Bonga HS möjlighet att vara med. Riktigt roligt att de valt att hoppa på tåget.

Ibland är det lite väl spännande här. Som igår. På väg till klusterträningen i Bambanana stannade jag till i Jozini för att handla mellanmål och ta ut pengar för tjejernas transporter. I vanliga fall skall det inte vara några problem, men när jag provade att göra ett uttag i bankomaten var det utan framgång. Både en och två gånger. I stan finns ytterligare två bankomater, från en annan bank. Båda var för tillfället ur funktion.

Gick in på banken för att höra om jag kunde få låna internet och därmed få tillgång till mitt konto via nätet. De kunde under inga omständigheter hjälpa mig, med annat än det tvivelaktiga rådet att åka till ett internet café - i Richards Bay. Två timmars bilfärd i fel riktning! Tack för den…

Fick en tydlig deja vù-känsla från den tiden då man fortfarande bara kunde använda bankomatkorten i utställande banks bankomat hemma i Sverige. När jag var ute på kvällspromenad i Hemse, en sen fredagskväll, blev jag stoppad av en nyanländ turist som var i behov av en Minuten-automat, eftersom han var helt kontantlös. Det enda råd han kunde få av mig var att vända tillbaka och köra de dryga fem milen till Visby.

För mig fanns naturligtvis inte alternativet att köra varken till Hluhluwe, Pongola eller Richards Bay. I stället styrde jag mina steg mot livsmedelsbutiken SPAR. Efter att ha förklarat min prekara situation för föreståndaren fick jag tillgång till hennes dator. Det visade sig att det enda felet i situationen var bankomaten jag provat använda, for pengar fanns det tvivels utan tillräckligt. Lyckligtvis var servicen av FNB-bankomaten till ända när jag lämnade hennes kontor. Således kunde jag göra mitt utdrag, handla mellanmål och betala transporterna. Kom förvisso 20 minuter efter utsatt tid, men att komma tomhänt till 32 tjejer och 8 ledare är inget alternativ.