På klusterträningarna pratar vi mycket om stolthet. Tjejerna skall vara stolta över att ha blivit utvalda att delta på träningen, eftersom det viktigaste uttagningskriteriet är att vara en god förebild hemma på skolan.

Bästa sättet att bevara sin stolthet, både på planen och i livet i övrigt, är kanske att i situationer man själv anser betydelsefulla alltid göra sitt bästa; ingen kan förväntas lyckas i allt hon gör, men med varje försök att klara en uppgift tar man ett steg närmare att lösa situationen. För varje löst uppgift stärks tron på att man kan hantera svåra situationer - känslan av hanterbarhet växer.

Vi jobbar också med att våga prata inför gruppen och att lyfta fram bra saker om sig själv. På gårdagens träning var en av uppgifterna att vid varje passning säga nå’t man gillar och sedemera nå’t man är. Vi avslutade det hela med att var och en inför gruppen skulle tala om en sak de ärligt anser att de är. I denna typ av övningar strävar vi mot att vidga den trygga sfären, samtidigt som vi vill stärka tjejernas självförtroende.

Varje träning avslutas genom att tjejerna och deras coacher, att som stolta sydafrikaner, sjunga nationalsangen.

På dagens klusterträning i Mkuze jobbade vi med grunderna i anfallspel. I en av grupperna underpresterades det under en period. Jag samlade dem och berättade att jag väntade mig mycket mer av dem. Först såg de lite skärrade ut, men efter ett tag fungerade det väldigt väl för dem. Riktigt roligt att se framstegen.

Efteråt tog vi i tränargruppen diskussionen om hur viktigt det är att ha höga, men rimliga förväntningar på spelarna. Det är få saker som är så förminskande som att inte ha några förväntningar på sig.

Jag har en känsla att det ofta, och inte bara här, heter att “de är ju bara tjejer, vi kan inte förvanta oss mer av dem”… De har fortfarande mycket att lära, men orsaken till det är bristande erfarenhet, inte kön - det måste vara upp till oss som instruktörer att leda dem vidare!

På gårdagens klusterträning i Nkodibe kunde jag för första gången ta några steg tillbaka. Jag hade som vanligt planerat träningen och stod för introduktion av dagens tema: grunder i anfallspel. För första gången, på en klusterträning, klev skolcoacherna in och tog en aktiv roll som instruktörer. Riktigt gott att se!

Syftet med träningarna är ju att ge både coacher och spelare nya input. I slutändan är målet att verksamheten för tjejerna i skollaget skall bli än bättre. Om coacherna agerar på samma sätt på hemmaplan som de gjorde på gårdagens träning är jag mer än glad!

Efter gårdagens träning på Mduku HS bad några av tjejerna om skjuts hem. Kände en viss tvekan först. Det är inte helt lätt att begränsa sig, och nu var det sju spelare som ville åka. Det ändade upp med att jag skjutsade tre av dem öster ut mot Mbazwana och plockade upp resten på tillbakavägen mot Hluhluwe.

Åkturen gav en go möjlighet att småprata med tjejerna. En av tjejerna konstaterade att hon en vacker dag vill spela for LdB FC och de undrade hur det är med Therese (Jönsson) och (Aileen) Yaren som de träffade i januari - ett möte som gjort stort intryck!

En av tjejerna frågade bekrymrad om sin astma. Den förebyggande medicinen som hon behöver ta kostar 90 Rand, och den andra kostar 50 Rand. Det låter inte sa mycket, men för henne är det ett stort bekymmer, efter som familjen inte har så mycket pengar. Oroligt frågade hon mig om hon måste sluta spela fotboll; om det är farligt att spela utan medicin. De enda råd jag kan ge henne är att se till att värma upp lungt och länge, se till att dricka mycket i förväg samt att lyssna på kroppen.

Innan vi gav oss av bad jag tjejerna sätta på bältet, vilket för oss i Sverige ar en självklarhet. För flera av mina liftare verkade det vara första gangen, så jag fick vara så god att förklara hur man gör…

Var i går inbjuden som gästtränare på Mduku HS. Coachen, mr Zulu, ringde mig efter att skolan fått en inbjudan till en turnering i Mtubatuba; hans önskan är att jag skall göra laget till ett vinnarlag - på en träning!

När jag kom ut till skolan blev jag mottagen av mr Zulu, sport koordinatorn och tre övriga lärare som, tillsammans med 13 spelare, alla deltog med hjärtans lust. Dagens tema blev insidespassning och i spelet spelåvstand. Riktigt roligt att se engagemanget från alla inblandade, inklusive ett gäng killar som deltog på ett hörn.

Att göra någon till vinnare är inte möjligt - det är något du måste göra själv. Från dagens träning går dock helt säkert många med stor inspiration och drömmar om en framtid som fotbollspelare; drömmar som kan bära långt!

I samband med alla våra samlingar bjuder vi spelarna på mellanmål; vi vet varken när de åt sist, eller när de får äta igen.

Efter torsdagens klusterträning stod jag som vanligt och fixade sandwichar till tjejerna. Efter ett tag kom en av de manliga ledarna fram och frågade lite försynt varför jag gjorde allt själv. Tanken hade även slagit mig och jag blev glad åt att han reflekterat över situationen.

Innan jag hunnit svara kom dock uppföljningen på den första kommentaren; “här finns ju en kvinna till”, varpå han gick bort och sa till henne att ge mig ett handtag. Jag lyckades hålla masken och tog tacksamt emot den hjälp jag fick. I det traditionella zulu-samhället, det vill säga hos de äldre generationerna, är det självklart att en man inte tillreder mat, varken till andra eller sig själv!

I lördags var sex skolor inbjudna till fotbollsturnering. Av olika anledningar var fyra skolor tvugna att tacka nej. En av anledningarna till frånfallet är att vi i samråd med Star Schools operations manager har bestämt oss för att inte betala skolornas transport till turneringen, egentligen av två anledningar; skolorna betalar idag pojklagets resor till liknande tillställningar, varför vi i ett jämställdhetsperspektiv tycker att det i en förlängning skall vara lika självklart att ge tjejerna samma förutsättningar; dessutom krävs skolans engagemang för att det skall finnas förutsättningar för en fortsättning för flick-/damfotbollen när LdB FC lämnar KwaZulu Natal - ingen tjänar på “konstgjord andning”.

Ezifundeni och Cwakeme HS möttes i en intensiv match om 3×30 minuter. Bästa spelet, målchanserna, och den i särklass bästa spelaren, hade Cwakeme. Efter 90 minuter var det dock fortfarande mållöst så det hela fick avgöras i en straffsparksläggning. Efter två riktigt bra räddningar av Ezifundenis målvakt stod de som lyckliga segrare.

Efter prisutdelningen, med pokal till vinnande lag och bästa spelare, samt T-shirts till alla inblandade (skänkta av hopparna i Kämpinge Gymnasterna) bjöds det på en imponerande hopprepsuppvisning till tonerna av ABBA. De fyrtio fotbollstjejerna och bygdens barn och ungdomar som var på plats bjöds sedan in till hoppning och Kämpinge-hopparna blev inbjudna till dans i en härlig interaktion.

Denna dag har helt säkert gett upplevelser som de flesta inblandade kommer att bära med sig för resten av livet. Om jag får spå i framtiden tror jag verkligen att de fyra skolor som inte hade möjlighet att delta i årets turnering kommer att vara ivriga deltagare nästa år.

En lang dag är snart till ända. Följde med en av hopprepsgrupperna till Mabadleni och KwaGiba High School. Samtidigt var två andra grupper på uppdrag på Moses Zikhali och Mpiyakhe HS respektive Mduku och Makhasa HS. Det jag fick ta del av var imponerande skicklig hoppning och mycket positiv respons från elever och lärare på skolorna.

Har också hunnit en sväng till Empangeni för att köpa pokal till morgondagens turnering. Denna gång blev dock svängen längre än nödvändigt, eftersom jag körde vilse på ett stort industriområde; har åkt en bakväg mellan Richards Bay och Empangeni en gång tidigare, och optimist som jag är tänkte jag att jag nog skulle hitta igen. Åter igen visade det sig dock att den gamla devisen om att “genvägar är senvägar” fortfarande stämmer till fullo.