Att köra på snöiga och isiga vintervägar är enligt min mening helt ok - bilen beter sig som förväntat. Att köra i fläckvis lervälling är än så länge en aningens för stor utmaning för att jag skall kunna säga att jag helt behärskar det. Om inte annat fick jag det bevisat för mig i går.

Jag lyckades med konststycket att glida av vägen i en nedförsbacke, landa med framhjulen djupt ned i vägavfasningen och med bakädan blockerandes hela vägen. Resultatet var att jag, mitt i natten i ett land där man å det bestämdaste är rådd att inte idka mörkerkörning, i min ensamhet blev stående helt utan möjlighet att ta mig loss.

Till min undsättning kom en av mina vänner, med hacka och spade i högsta hugg. Efter att han och hans bror försökt jämna till vägkantens lutning och flertalet fruktlösa försök att komma loss ringde vi polisen som kom med en styrka på tre. När mina räddare i nöden väl lyckats få upp bilen på vägen igen (efter ytterligare en dryg halvtimme) kunde polismannen bakom ratten omöjligt ta sig upp för backen, där det var tänkt att bilen skulle vändas, så enda möjligheten för honom var att backa dryga kilometern innan jag åter kunde styra hemåt.

Min bil är utrustad med difflock , vilket är bra i sig, men jag har dock insett att jag behöver skaffa sommardäck. Sommardäck med rejäla skåror!

Toligen är svaret ja…  Häromkvällen hade jag besök av en skorpion, modell större, hemma hos mig. Inomhus!

En skorpion är dock hanterbar så länge man är lycklig ägare till en kvast.

När jag kom tillbaka från min Sverigevistelse möttes jag av ett hem med betydligt färre ägodelar än jag lämnade. Det är lätt att säga att brottsligheten är hög i Sydafrika, men det är inte helt ovanligt med inbrott i Malmö heller - skillnaden är den att där är det oftast dorger som är drivkraften, här är det överlevnad.

Självklart har jag gjort anmälan till både polis och försäkringsbolag, men jag har också insett att jag liksom många med mig, lever i ett stort överflöd även när vi tycker att vi inte har så mycket. Trots att jag blivit av med alla skor, en hel del kläder, smycken, kamera och filmer lever jag fortfarande ett bra liv - jag är tacksam för den läxa jag lärt mig!

I dagsläget har åtta svenska vänföreningar anslutit sig till LdB FC against AIDS. Under min Sverigevistelse besökte jag sex av dem för att ge en bild av livet för tjejerna i KwaZulu Natal.

De flesta tjejerna, som går på någon av de 41 Star For Life skolorna som är inkluderade i LdB FC against AIDS, bor på landsbygden utan tillgång till elektricitet, rinnande vatten och fast telefon. De som har råd har mobiltelefon och en del familjer använder solenergi för att kunna ha t.ex. kylskåp hemma.

Många skolor ligger mycket vackert belägna. Avstånden är dock stora, vilket märks för eleverna som måste gå till och från skolan; det är inte alls ovanligt att ha en timmes skolväg. Många av eleverna lämnar hemmet på fastande mage, går i skolan hela dagen utan att äta och dricka för att sedan promenera hem under en timme i den heta eftermiddagssolen.

Tjejerna har bland annat som uppgift att hämta vatten för hushållet. För att komma till vattentappen krävs ofta minst 30 minuters promenad och ofta måste de dessutom vänta länge i kö för att få fylla dunken. Därefter väntar ytterligare 30 minuters promenad; denna gång med 25 kilo på huvudet.

KwaZulu Natal är ett av de värst HIV drabbade områdena i världen. Tonårstjejer är den grupp som är hårdast drabbad; oftast blir de smittade av äldre män som de är i någon slags beroendeställning till.

Det uppskattas att ca 1/3 av befolkningen är smittad och många, många har dött till följderna av AIDS-relaterade sjukdomar; i Ndumo high school är till exempel 7 av 10 elever föräldralösa!

Att som tjej få spela fotboll är allt annat än självklart. Dels är det männens domän, som de i många fall försvarar med näbbar och klor, dels krävs det att målsman godkänner att man blir befriad från vissa sysslor hemma (eller planerar tiden annorlunda). Dessutom råder det ganska stor skepsis ute i socknarna till att tjejer skall spela fotboll.

Genom LdB FC against AIDS stöttar vi skolornas coacher att erbjuda en bra verksamhet för de tjejer i skolan som vill spela fotboll. Det viktigaste budskapet i mötet med coacherna är att vi genom ett medvetet ledarskap kan utnyttja fotbollen för att förbättra tjejernas hälsa (fysiskt, psykiskt och socialt) för att skapa en ljusare framtid och för att minska spridningen av HIV.

Att få vara en del av gemenskapen och den otvugna glädjen ett lag kan erbjuda kan vara av helt avgörande betydese om livet i övrigt är en ständig kamp.

Som vänförening kopplas man samman med en fadder från LdB FC och ett skollag i Sydafrika. En del av verksamheten består i att supporta tjejerna i skollaget med utrustning för att spela fotboll. I dagsläget tränar många av tjejerna i sina skoluniformer och endast några lyckliga få har fotbollskor (om än flera nummer för stora, fullständigt utslitna och endast till låns).

I början av 2009 räknar vi med att ha en fungerande kommunikation via en bloggsida där vi kan bygga ett starkt nätverk av tjejer, med i mångt och mycket liknande intressen och behov men med helt olika livs förutsättningar, erfarenheter och kulturell bakgrund.Föreningarna som i dag har anslutit sig är:

• IFK Lidingö FK, (Sandlasenkosi HS, Maria Aronsson)
• Karlskrona FF (Siphosabadletshe HS, Emma Wilhelmsson)
• Onsala BK (Mpiyakhe HS, Dora Stefansdottir)
• Sundsvalls DFF (Ezifundeni HS, Stéphanié Öhrström)
• TFK Nova (Sibhamu HS, Nilla Fischer)
• Tyresö (Mduku HS, Aylin Yaren)
• Växjö FF (Nhlanhlayethu HS, Frida Nordin)
• Wä IF (Masibonisane HS, Therese Sjögran)