När vi samlats för en av dagens föreläsningar bröts plötsligt de informella diskussionerna på zulu av Jormo som på engelska konstaterade att västtvättningen inte är ett problem, efter som det finns två kvinnliga deltagare. Som vanligt kan jag inte ta sånt, så min direkta kommentar var att jag gärna kan tvätta min väst, men att jag är helt säker på att han är bättre på att tvätta för hand än jag, efter som jag inte alls är van att göra det. Samkele, min kvinnliga kurskamrat hejade på mig, men männen blev inte helt glada…

Pratade med Jormo i pausen igen. Konstaterade att det handlar om hans attityd: om han som vår lagkapten med respekt ber mig som en av lagmedlemmarna så ställer jag självklart upp för laget, men om han som man förutsätter att jag som kvinna skall göra det så gör jag det inte. Jag vet inte om mitt argument räckte hela vägen fram, men när det väl var tvättdags såg jag till att vara så upptagen att jag inte kunde delta de första 5 minuterna av tvätt och när jag väl kom dit var Jormo, Penuel och Samkele redan i full gång (två män!) - sakta, sakta kan attityder ändras.

Efter dagens övningar insåg jag att ett nytt läkarbesök var ett måste. Har förvisso mått ok eftersom febern hålls stången med panodil/ibubrufen-tabletten, men efter en halv minuts jogging på praktiken stod det klart att det inte betyder att jag är frisk. Upptäckte dessutom att lymfknutorna i ljumsken svullnat upp…

Efter avslutat dagsprogram styrde jag så in mot Empangeni Garden clinic, där de konstaterade ett samband mellan ett bett på vristen och mitt mående. Fick antibiotikadropp på ort och ställe, och kommer sen att gå på antibiotika i tio dagar.

ÖLI?

Information och kommunikation är aldrig lätt. Här känns det dock som att det är oerhört mycket svårare än hemma.

För kursen som hade incheckning idag, fick jag information igår - tackvare att jag ringde SAFA-kontoret. De enda två sakerna jag fick veta var att vi skulle  bo på Canefield Guesthouse, Richards Bay. Försökte få tag i ett telefonnummer till hotellet för att få en vägbeskrivning, men när jag ringde nummerupplysningen fanns inget ställe med det namnet.

Provade då att ringa ett av de tre nummer till personer som skulle vara med på kursen, som jag fått från SAFA kontoret. Det första var helt fel. Det andra var inte i funktion. Det tredje var till en person som jobbar med kurser, men som inte skulle vara med på den aktuella. Som tur var visste i alla fall han vem jag kunde kontakta.

När jag slutligen fick min vägbeskrivning förstod jag varför de inte kunde hitta uppgifter om hotellet; det ligger inte i Richards Bay, utan i Empangeni (grannstäder, men ändå). Fick en väldigt enkel vägbeskrivning: sväng av N2, rakt fram  5km, höger vid trafikljuset, rakt fram länge - sen ser du skylten.

När jag kört rakt fram så länge att jag var ordentligt på landsbygden, ringde jag tillbaka. Av en uttalat trött (=på väg  i säng, om inte redan där) vägbeskrivare tillkom då instruktionen att jag skulle svänga vid trafikljuset vid KFC. Det var bara att vända tillbaka mot stan och svänga vid KFC. Fick också numret till hotellet, om jag skulle behöva mer hjälp.

Klockan var då 22.15.

Problemet jag möttes av först var att det finns tre korsningar vid KFC; ingen av vägarna ledde fram till hotellet. Det andra problemet jag stötte på var att ingen svarade på hotellet. Att köra ensam på natten sägs vara riskabelt, och jag vet att det händer en del i Empnageni. Jag stannade inte ens för rött ljus, så att stanna och fråga efter vägen var helt uteslutet. Resultatet var att jag snurrade runt i stan i 45 minuter innan jag gav upp och tog mig till en väl upplyst bensinstation med en polisbil parkerad utanför.

Frågade både expediten och polisen om vägen, men ingen av dem hade en aning. En annan kund påkallade min uppmärksamhet och sa att han visste vart hotellet var. Han gav mig en vägbeskrivning helt annorlunda än den jag fått tidigare. Kände mig mycket skeptisk… Han erbjöd sig att visa mig vägen på sin GPS, och när inte det fungerade sa han att jag kunde följa efter honom. Jag gjorde en riskbedömning: han verkade trevlig,  han körde en Hammer (SA’s statusbil #1), hans flickvän var i bilen. Allt detta skulle kunna gälla för vilken kriminell som helst. Det som fällde mitt avgörande var att han var upptagen med att köpa kondomer när jag kom in i macken - ett tydligt tecken på att det är en person som har goda intensioner i livet. Det hela slutade således med att jag följde efter honom till den korsning där jag enligt honom skulle svänga vänster - den första korsning med trafikljus som jag svängde höger i mer än en timme tidigare! Körde alltså tillbaka mot N2. Precis innan påfarten hittade jag slutligen skylten för Canefield guesthouse.

När jag väl kom på plats visade det sig att det inte fanns någon rumslista. Mannen jag pratat med tidigare nämnde i förbigående ett rumsnummer, men jag hade tappat bort det i allt snurrande. Säkerhetsvakten för kvällen kunde lika mycket engelska som jag kan zulu - med andra ord enstaka ord utan sammanhang. Slutligen visade han mig i alla fall till ett ledigt rum. Närjag installerat mig kom han och knackade på dörren för att be mig byta rum. Jag packade ihop mina saker och släpade ut dem, bara för att bli informerad om att jag ändå kunde stanna i rummet över natten…

Struktur. Information. Kommunikation. Ibland saknar jag den svenska ordningen!

Livets vägar är krokiga. Oftast är jag tacksam för vad det för med sig.

För projektets räkning har jag länge jobbat för att få in en konkret tå i Sydafrikanska Fotbollförbundet(SAFA). Vi har haft möten, och vi diskuterar, men hittintills har det stannat vid det.

Fredag för två veckor sen ringde jag till Nomkhosi som jobbar på SAFA’s kontor i Mkuze. Hon hade precis lämnat kontoret, lite tidigt, för att fira helg. Vi kom överens om att jag skulle ringa lördag morgon istället.

På väg från Hluhluwe, till träningen med Thanda, insåg jag att jag glömt att köpa gips för att markera linjerna inför lördagens match. Eftersom jag varit tvungen att jobba över och därmed var sen, fanns inte möjligheten att vända tillbaka.

Väl på träningen visade det sig att det blivit missförstånd angående övernattande spelare (en ansökan måste lämnas in senast 48h för att en gäst skall få stanna över natten på personalbostadsområdet på Thanda). Tre av spelarna var därför tvugna att åka till Mkuze för att sova. Detta i kombination med behov av gipsinköpsbehov gjorde att jag åkte till Mkuze.

Eftersom jag aldrig fick chansen att prata med Nomkhosi kvällen innan, och jag ändå var i Mkuze, passade jag på att åka inom kontoret. Förutom Nomkhosi fanns också Hero där.

Hero är headcoach i distriktet. Som sådan är han ansvarig för spelar- och tränarutbildning. Jag har varken träffat, eller hört talas om, honom tidigare. Vi började diskutera fotboll och utveckling - mycket intressant.

Jag har länge sökt information om tränarutbildningar, utan att få något konkret tillbaka och här satt mannen som är ansvarig! Att det dessutom fattades deltagare på den introduktionskurs som var planerad gjorde inte saken sämre. Vi kom fram till att det vore bra för mig att ta del av den, även om jag är på en helt annan utbildningsnivå, eftersom vi har pratat om att försöka arrangera den inom ramarna för LdB FC against AIDS.

Av denna, mycket krokiga, anledning skall jag nu delta på tränarutbildning i helgen.

Förvisso kontrolleras febern med hjälp av medicineringen, men har känt mig matt i kroppen.

Håller på att flytta mitt i allt detta, men som tur var har jag bott möblerat, så det är inte mycket som skall packas. Har inte varit särskilt effektiv - har plockat i en kvart och vilat i tre.

Fram till nu har jag hyrt mitt boende i andrahand från Thanda, men eftersom de var i behov av boende för sin personal så började jag kasta ut några krokar. Har hört att det är riktigt svårt att få tag i boende, så jag blev förvånad när jag blev uppringd av en potentiell  hyresvärd för en och en halv vecka sedan.

Vad sägs om utsikten från verandan?

Stugan jag kommer att hyra är liten och  har midre boyta än mitt ställe vid Baobab, men utsikten är fantastisk. Jag kommer att bo precis på gränsen till False Bay nationalpark, vilket innebär utsikt över lövskog, en stor sjö och i horisonten blå berg.

Enda detaljen som orsakar lite extrajobb är det faktum att stugan är i det närmaste omöblerad, men eftersom den nya hyran är knappa 70% av den gamla kommer det inte att påverka ekonomin annat än i positiv riktning- således har flytten varit ett mycket enkelt beslut att fatta trots att jag trivts väldigt bra vid Baobab.

Jag är helt säker på att jag kommer att njuta storligen varje gång jag tittar ut genom fönstret eller sitter på verandan…

Fortsatt feber och dessutom frossa under natten föranledde mig mitt första läkarbesök sen jag kom hit. Ett mycket intressant sådant. Efter att beskrivit mina symtom tittade doktorn i halsen och öronen samt gjorde ett malariatest. Allt utan anmärkning. På fråga om jag haft snuva, hosta och halsont svarade jag sanningsenligt nej. Diagnos: övre luftvägsinfektion! Behandling: spruta med voltaren (och något annat…), antibiotika och febernedsettande. Spruta och antibiotika för en ÖLI? En ÖLI som inte ens är en ÖLI…

En del saker behöver man bara prova en gång för att bilda sig en klar uppfattning - en våldsam tur att jag inte är allvarligt sjuk. Är tacksam att det finns en privatläkare till i Hluhluwe.

Hur som helst gick febern ner (vilket den alltid brukar göra med hjälp av panodil och ibubrufen…).

Började helgen med fotbollsträning i fredags kväll, för att följa upp med en till i lördags morse. Begav mig sen av mot St Lucia tillsammans med min vän och kollega Khosi, för att träffa upp med Ken, Göran och Thandeka som jobbar med musik i Star For Life.

Khosi i drakflygartagen på stranden i St Lucia.

Delade rum med stackars Khosi. Hon tar betäckning under ett berg av täcken, filtar och kuddar för att hantera "kylan" i rummet. Själv sov jag under ett enkelt lakan...

Skönt med en lugn dag med trevligt sällskap, strandbesök, god mat och fantastiskt mysigt boende. Vaknade upp med feberkänsla, som dock vände efter en räddande Ipren från Görans gömmor.

Söndagseftermiddagen ägnades åt seriens sista match som spelades på säsongens sämsta (av alla bristfälliga) planer; tänk grusväg, inklusive dike… Som vanligt hanterade mina spelare svåra yttre förhållanden utan minsta tendens att bli påverkade negativt (denna gång: usel plan och kraftig vind). Vi avgick med en 2-1 seger och nu är det “politik” som kommer att avgöra om vi slutar på tredje eller fjärde plats - vi väntar fortfarande på besked från en protest som vi lämnade in i juni. Laget som borde mista tre poäng ägs av en inflytelserik man i Umkhanyakudes Fotbollförbund. Situationen är klart misstänkt - om de förlorar sina poäng förlorar de också sin förstaplats i serien. I januari fick vi höra att protesten godkänts,  men efter som inget officiellt dokument har inkommit till det lokala fotbollförbundets kontor kan inte beslutet träda i kraft. Om ägaren lyckas förhala processen ytterligare en vecka är det redan dags för play off. Efter som det inte finns någon annan officiell vinnare av serien kommer det  troligen att bli hans lag som kvalar upp till nästa nivå. På grund av “politik” är det dock inte mycket vi kan göra. För min del handlar det dessutom att inte göra mig ovän med någon i Fotbollförbundet, eftersom vi behöver en god relation för projektets skull.

Jag frös så jag skakade på sidan av planen. Trodde i min enfald att det var av kyla, men när jag kom hem visade det sig att det nog snarare handlade om feber…

Efter att ha startat dagen med trevliga och givande besök på Nobiya och Ezibukweni HSs styrde jag så söder ut i 45 minuter, för en snabb mellanlandning hemma. Jag hade satt i kamerabatteriet i laddaren över natten, men missat att sätta i kontakten… Att åka till Sandlasenkosi HS utan kamera var helt enkelt otänkbart - som tur var orsakade mitt misstag bara en omväg på 15 minuter.

Efter att i 40 minuter ha grusvägsskumpat uppåt bergen, togs jag emot av skolans fotbollcoach och rektor. De uttryckte sin stora glädje över att vi engagerar oss i att stärka deras tjejer; att bli sammankopplad med tjejerna i IFK Lidingö och LdB FC* kommer att öppna upp helt nya perspektiv för dem!

Sandlasenkosi ligger uppe  i bergen. För att komma till Mkuze (närmaste samhälle) måste man vara en av de lyckliga få som har pengar till public transport, om man inte vill spendera 2-3 timmar promenerandes.

Många av ungdomarnas liv är påverkat av HIV och AIDS; rektorn berättade att ofattbara 50% av skolans elever är föräldralösa. Att vara föräldralös betyder ofta att man får bo hos en moster eller faster, men i en del fall är alla vuxna i den nära familjen döda. Fick berättat för mig om en flicka på en av grannskolorna som nu bor hos en av sin avlidne pappas flickvänner. Kvinnan jobbar i en “China shop”, vilket innebär sju långa dagar i veckan och tillfälligt boende i Mkuze. Flickan bor därför med kvinnans mamma - en av pappans föredetta “svärmödrar”…

Situationen är svår i området, men tjejerna jag mötte på Sandlasenkosi var glada, nyfikna och förväntansfulla. Med mig i dag hade jag ett lagfoto från IFK Lidingö, samt ett brev från Anna Melin som är ambassadör för laget. Första frågan jag fick från tjejerna i laget var när tjejerna från Lidingö kommer på besök. En lagresa ingår inte i planen, men däremot en aktiv kommunikation mellan de båda gängen.

Den information som ungdomarna får i dag är helt beroende på vad skolböckerna, lärarna och människor i deras community har att berätta. En del har självklart tillgång till radio och tv, men långt ifrån alla. Att i detta läge få kontakt med jämnåriga tjejer i Sverige kommer att kunna ge många influenser, liksom jag är helt övertygad om att tjejerna i Sverige kommer att få en annan syn på sitt liv efter att ha etablerat kontakten med tjejerna här nere. I dagsläget har skolan ingen dator så till att börja med får jag agera kurir…

Zipho och Sandile ägnar sig åt brevskrivning i lärarrummet.

Scebsile Mafuleka läste upp brevet som skickats från Sverige.

Den första frågan jag fick var: "när kommer de och hälsar på?"

Stolta och glada fotbollstjejer.

Sandlasenkosis ambassadör, Samkelisiwe Ntshangase.

* Maria Aronsson är fadder för Sandlasenkosi HS och IFK Lidingö.

Har idag haft en rejäl rundtur. Började dagen på Mandlakazi HS. Förra året deltog de endast på en träning, men efter att ha pratat med nya rektorn och två personer ut sportkommittén låter det som att de vill vara med i år.

Mandlakazi HS ligger väldigt vackert beläget, med utsikt över en obebyggd dal.

Star For Life coachen Nqobile flankerad av Phindile och Londiwe.

Åkte från Mandlakazi vidare till IFK Lidingös vänskola, Sandlasenkosi. Där träffade jag de två mycket engagerade och entusiastiska coacherna för tjejerna. Bokade in en träff, med tjejerna i laget, till i morgon.

På Madlaka blev jag inbjuden av coachen, mr Nxomalu, i datorsalen. Mycket nöjd visade han upp skrivbordsbilden på datorn - en lagbild från klusterturneringen vi hade i september.

Några tjejer från Madlakas fotbollslag.

Fortsatte resan upp i bergen till Mmemezi ...

... och Mdolomba HS

En mellandag på kontoret. Mycket administrativt som måste fixas! Fortsatt arbete med skeppning; ansökan om fortsatt arbetstillstånd; bankbesök; inbokning av möten…