En av Jonas Gardells  böcker heter ”så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter”. Det stämmer förstås med alla dagar, men vissa går bara till spillo. Som min dag idag…

Jag hade fått information om att mitt förlängda arbetstillstånd skulle vara klart för avhämtning vid lunchtid. Begav mig således söderöver. Kom till Durban starx efter tolv.

Klockan fyra fick jag besked om att det är klart för upphämtning i Durban, TISDAG nästa vecka. Snacka om missräkning i tid!

Inte nog med att jag helt utan resultat spenderat 60 mil och sex timmar på vägen utan jag har dessutom väntat fyra timmar innan de kunde klämma ur sig att det hela kommer att ta en vecka till.

Jag har nu raserat Mr Mgwanyani’s förhoppningar om ett framtida bröllop. Han har kommit fram till att denna situation har föranletts av en kulturkrock, och jag kan till viss del hålla med.

Enligt hans synsätt var jag med på att en dag stå som hans fru, utan att jag vet riktigt hur det gick till. Det kan vara för att jag svarade med ironi när han först förde det på tal. Det kan också vara för att man i zulukulturen presenterar sig med efternamnet; jag borde ha sagt att jag är miss Nyman, A.M.K - då hade jag kanske varit formell nog.

Från min sida sett går jag med på att det kan vara orsakat av en kulturkrock, men jag har träffat så många män som jag kommunicerat med på samma sätt. Ingen har tidigare gjort närmanden. Detta säger mig att han utnyttjat sin ställning för att dra fördelar. Något som en hel del män gör här.

Att inte jag hamnat i situationen tidigare beror troligen på att det enligt den samhälleliga normen här på landsbygden inte är vedertaget med förhållanden mellan svarta och vita - att som svart man närma sig mig kräver en stor portion självförtroende.

Styrde i dag min kos mot Hlabisa för möten på Mbopha och Somfula HS. Blev väl mottagen på båda skolorna och båda låter intresserade av att  fortsätta stötta tjejerna i sitt fotbollspelande.

Det är dock en bit kvar att vandra vad gäller Mbopha. Där var det mycket snack om att man vann fjolårets turnering och att man skulle vinna i år igen. Det kändes inte som att budskapet från projektet nått hela vägen fram. Jag är dock inte förvånad, eftersom den coach som tog del i fjol inte var särskilt djupt engagerad i våra workshops. Det visar återigen hur viktigt det är för mig att besöka alla skolor för att än en gång trycka på syftet med det vi gör. Fotboll är så väldigt mycket mer än sparka, spring och vinn!

Mbopha HS

Somfula HS

Var ledig i går. Jobbade förvisso några timmar från bilens passagerarsäte, men ändå.

Spah och Lucky, två av spelarna i laget jag tränar på min fritid, kommer i från Drakensberg. De har inför denna helgen arrangerat en långhelgsvistelse på denna oerhört vackra plats.

Jag har ätit många hotellfrukostar i mina dagar, men aldrig en så känslosam som idag. Killarna/männen i laget är antingen arbetslösa med dålig ekonomi, eller jobbar i serviceyrken med dålig lön. Att för dem för en gångs skull få ta del av detta goda är stort, även för mig.

Äkta matglädje!

Alla kameramobilägare fotograferade flitigt.

Utanför planen har killarna fått känna sig riktigt professionella idag. På planen däremot lyckades vi inte alls prestera. Frågan är hur stor roll det spelar. Visst, vi underpresterade. Men, viktigast av allt är att vi faktiskt har gjort denna resa med laget, för många av dem det längsta hemifrån de någonsin har varit; och då är vi fortfarande kvar i hemmaprovinsen KwaZulu Natal.

För mig har det varit en oerhört känslomässig dag, nästan rörd till tårar. För inte så länge sen bodde jag på Hotel Formula 1 i Durban, ett riktigt lågprisställe som inte på långa vägar kan mäta sig med våra Svenska vandrarhem. När jag satt och ömkade mig över den mycket begränsade frukostbuffén som serverades där var samtidigt två av de andra gästerna helt begeistrade i vad de fick ta del av…

Jag är så glad för mina spelares skull, att de åtminstone en gång i livet fått uppleva detta. Jag är också glad att jag får vara här och dela denna erfarenhet med dem - det ger onekligen livet perspektiv!

Jag har varit i kontakt med alla åtta skolor som blivit sammankopplade med svenska klubbar. Alla ser fram emot samarbetet med stor förväntan.

Att kommunikationen i första hand kommer att ske över internet är dock en stor utmaning. Några skolor har inte ens tillgång till en dator. I de skolor det finns både dator och internet är det inte alls självklart att någon annan än rektorn har tillträde. Om det i varje fall hade funnits en fast telefon med fax i varje skola hade jag kunnat lagt in allt på Internet själv, men så väl är det inte. Vissa skolor ligger dessutom riktigt avlägset så det är inte säkert att de skulle passera en brevlåda inom en vecka eller två.

Att ha en dator betyder inte att den används. Av någon. Någonsin.

För tillfället  håller jag på att söka individuella lösningar för varje skola.

För ett tag sedan skrev jag om en flicka i en av Sandlasenkosis grannskolor; en femtonåring som mist båda sina föräldrar och själv blivit HIV-smittad efter att hennes farbror våldtagit henne.

Det fanns inte några släktingar i livet som kunde ta hand om henne, så hon hamnade hos en av pappans föredetta kvinnor. Eftersom kvinnan jobbade på annan ort blev det istället hos kvinnas mamma som flickan hamnade hos. I och med flytten blev det också ett skolbyte.

Hon har varit svårt sjuk en period och nu har jag precis fått veta att hon avlidit till följderna av HIV. Ensam på sjukhuset. Ensam eftersom det inte finns några föräldrar. Ensam för att det inte finns några släktingar. Ensam eftersom det är så dyrt med transport så den gamla kvinnan inte hade råd att ta sig dit.

Frågan är vad denna 15 åring hade att leva för; vad var meningen i hennes liv? Hade hon överhuvudtaget en känsla att vara sedd och älskad? I vilket avseende har hon kunnat forma sitt livsöde? Frågan är hur livet kan vara så grymt.

Hos mig kommer hon alltid att finnas kvar, även om jag aldrig träffade henne. Frågan är hos hur många fler.

Jag hoppas att du som här tagit del av (en del av) hennes historia skänker henne en kärleksfull tanke - och tar vara på allt det goda i ditt liv!

En intressant situation uppstod vid lunchtid i köket på kontoret. Aktörer var Peter (operations manager i Star For Life), Thandeka (receptionist SFL) och Maggie (administratör SFL).

Peter plockade fram mat ur kylskåpet, lade upp den på tallriken och hämtade bestick. För mig inget att höja på ögonbrynen för. För Tandeka däremot blev det för mycket; hon ifrågasatte varför han gjorde det själv istället för att be henne om hjälp.

I situationen hejade jag självklart på Peter. Jag försökte sen lyfta en diskussion, med Thandeka och Maggie, kring den enorma kulturella skillnaden. För dem är det helt otänkbart att en kvinna tittar på medan mannen fixar sin egen mat. I Sverige är det precis tvärtom - jag känner ingen kvinna som skulle acceptera att lägga för en man i matrummet på jobbet!

För mig är det en sak att männen förväntar sig saker av kvinnor (och vice versa), men när kvinnor själv anser det vara deras självklara livsuppgift att passa upp mannen är det desto värre. Jag hoppas verkligen att vi kan påverka de unga tjejer vi möter i projektet att ha större framtidsplaner än att endast behaga mannen.

Kvinnorna här har onekligen en mycket lång väg att vandra innan det kan skapas en antydan till  jämlikhet.

Hade ett möte i går. En mycket talangfull ung spelare vill komma till Thanda Lions FC för att spela. För göra allt rätt kallade vi till möte.

Jag och två spelare från spelarrådet begav oss hem till TK och hans Gogo (farmor). På vägen plockade vi upp ägaren till det lag som TK spelat för de senaste åren.

Redan i bilen på vägen dit nämnde han att han ville gifta sig med mig. Jag svarade något ironiskt i stil med “javisst, varför inte”. Tydligen inte det bästa svaret i den situationen… När vi släppte av honom var han aningen förnärmad att jag inte gav honom en puss istället för att bara ta i hand.

I går kväll fick jag ett mycket kärleksfullt sms. Jag skickade ett mycket kort och torrt svar - tack och godnatt. I morse fick jag, hans “loved darling”, ytterligare ett sms där han tillönskade mig en bra dag. Denna gång svarade jag, å lagets vägnar, att vi ser fram emot att ta emot TK och att vi inväntar hans namnteckning för att bekräfta övergången. Nu väntar jag med spänning på fortsättningen av detta.

Jag kan garantera är att jag inte kommer att ingå äktenskap (eller inleda någon annan form av relation än rent profesionell fotbollsmässig) med denna man, trots att han är en högt uppsatt politiker med god ekonomi.

Dessvärre är detta ett återkommande mönster hos många män; det är som om de inte kan se på kvinnan som annat än en potentiell älskarinna (sex) eller fru (praktisk hjälp i hemmet), och deras närmande blir därefter. Om man ser på de unga tjejerna jag jobbar med är det inte alls särskilt troligt att de skulle avvisa denna man. Han har en högt uppsatt position, god ekonomi, är vältalig och ser frisk och trevlig ut. Hur kan man då som utblottad, föräldralös tonårstjej göra annat än att falla i fällan?

Att bygga självkänsla - en känsla att jag är så mycket mer som person, än endast en kvinna som skall behaga och tillfredsställa mannen - är oerhört viktigt!

Jag är mycket tacksam över att jag till 100 %  blivit positivt och respektfullt bemött av alla män i projektet och i mitt lag. Det kan till en början ha grundat sig på att jag är europé, men nu är jag övertygad om att det bygger på en respekt för mig, min person och min kunskap.

Blev uppsökt av Chipper, en föredetta elitspelare i SA, efter dagens träning. Han var eld och lågor efter att ha sett mig i aktion och tackade innerligt för mitt engagemang.

Som jag sagt tidigare: jag är övertygad om att min inblandning i sådana här tillställningar kan generera en hel del för tjejerna i projektet. Om inte annat visar jag för alla i omgivningen att fotboll inte handlar om kön - det handlar om passion och kunskap.

Dagens coachingclinics i Mtubatuba skulle ha hållit på mellan 9 och 12. Vi räknade med att komma igång klockan 10 och därefter träna i två timmar.

Tanken var att det skulle vara åtta-tio instruktörer och max femtio spelare, på en elvamanna plan. Utifrån det planerade vi i alla fall.

När vi var på plats fick vi order om att börja träningen klockan 13 istället, med en timme på planen till vårt förfogande.

Klockan 11 blev instruktörer och spelare kallade till samling för träning. Vi fick då veta att vår tid på planen var mellan 9 och 12. Av vilken anledning hade vi inte startat?

Blev tilldelade en halv plan. Lyckades övertala arrangörerna att vi behövde hela. Vilket vi fick. I en halvtimme.

Material hade vi blivit lovade från organisatörerna. Vi fick tillgång till 10 västar, 20 opumpade bollar, 35 konor och 15 agility pinnar.

Tack för den. Inte ens en bollpump stod att finna.

Och 70 väntande spelare.

Jag blev ombedd av head coach Hero att organisera upp det hela. De flesta av dagens coacherna var svaga, men med många idéer och åsikter. Mycket tvivelaktiga sådana. Att Hero inte informerade de andra om min roll gjorde inte saken helt lätt.

När det hela skulle starta samlades alla 70 spelare runt Hero, som i tyst samtalston startade upp det hela. Eller? Ingen hörde vad som sades. Jag klev in och tog över scenen. Plötsligt tändes ett intresse hos spelarna. Om än dagens tema var insidespassning.

Lyckades få igång träningen. Kunde tyvärr bara vara aktiv i en av de fyra grupperna. Blev riktigt mörkrädd när jag såg de andra. Inte underligt att högsta ligan här är så svag, med tanke på coachernas arbetssätt. Femton spelare i en ring. En boll. Tre bollar på sidan av, oanvända. Finns det överhuvudtaget en tanke bakom?

Drog igång smålagsspel som avslutning. Hälften av spelarna inaktiva åskådare. Tio bollar hårt vaktade av en organisatörerna. Fick inte använda dem, men tog dem ändå. Jobbade med bollkontroll á la Clair Fontain. En höjdare.

Så mycket att göra! Dessa coacher är aktiva i lag, men har en väldigt låg kunskapsnivå. Inte så konstigt att vi har varit framgångsrika med Thanda Lions i år…