Hambisanani HS

Vi håller för tillfället på att genomföra en prova-på-eftermiddag i varje skola. Sandile åker runt till skolorna med två five-a-side mål inknölade i bilen (hopfällbara, men ändå…). När han väl är på plats håller han i trådarna för en intern five-a-side-turnering (spel på en liten plan med enkla regler).

Klassisk klungfotboll

Syftet med verksamheten är delat, som allt i detta projekt. Ett av syftena är att öppna upp planen för skolans tjejer. Idag är det killarna, och de allra modigaste tjejerna, som spelar fotboll. Det är inte alls självklart att som tjej våga testa. Genom denna verksamhet ger vi tjejerna chansen att prova på och bilda sig en uppfattning om hur det är att spela fotboll.

Tjejerna spelar med stort hjärta.

För tjejerna som redan spelar fotboll är syftet ett annat; med dem jobbar vi med ledarskap för att stärka självkänslan. De delas in i parvis för att i sin tur bjuda in kompisar från skolan att delta. Därefter är tanken att de skall stå för alla lagets förberedelser samt under turneringens gång coaching och dömning.

Det är viktigt för självkänslan att "hjälpa andra". I denna verksamhet utnyttjar vi det faktum att tjejerna från fotbollslaget kan mer än nybörjarna och alltså är experter i sammanhanget.

För coacherna handlar det om att jobba med ledarskap i en annan, och för många av dem, ovan roll. Tanken är att de skall initiera processen, därefter ta tre steg tillbaka och observera, för att endast i nödfall gå in och vägleda.

Delad glädje är dubbel glädje!

Anledningarna till att vi valt att jobba med five a side är många. Dels är planen liten vilket gör att det ser inbjudande ut (=det ser inte allt för jobbigt ut, även om det är det för oss som kan spela fotboll!). Planstorleken gör också att man kan lyckas med en passnig även om man har dålig teknink. Att endast vara fem på planen ger dessutom en stor delaktighet; om man har otur som vänsterback på en fullstor plan får man fem passningar på en match - det händer aldrig här. Att visa coacherna på vinsterna med att spela på en liten plan är också en viktig del i det hela.

Nöjda och glada tjejer på Nkosana HS.

Utfallet av detta hänger naturligtvis på coachen i respektive skola. Alla har hitintills varit mycket nöjda och flera av coacherna har fått många intersserade som vill börja i laget.

Vi har material som står i Malmö och väntar: våra vänföreningar har samlat ihop fotbollsutrustning till sina vänskolor. Dessutom har Malmö stad skänkt ryggsäckar och EMG luvtröjor, T-shirts och kepsar. Genom MSC shipping har vi sedan länge löst skeppningen. Nu sliter för att lösa tullen.

Att importera datorer är inget problem, men kläder är mycket svårt. Det är dessutom billigare att importera 300 datorer (använda, men av mycket god kvalitet) än 300 nya luvtröjor. Anledningen är, enligt myndigheterna, att man vill undvika att Sydafrika blir slutstationen för omvärldens kvarlåtenskap. En annan orsak är att man har något slags avtal med Kina (och China-shops är det gott om här!).

Man kan ansöka om anstånd att importera kläder, vilket vi är mitt uppe i (sen lång tid tillbaka). Problemet är att endast finns EN person i Sydafrika som kan bistå i frågan. Efter att ha jagat henne, utan resultat, har det visat sig att hon är på mammaledighet. Har fått en annan kontakt som vi dagligen, upprepade gånger, försökt få tag i både på mail och telefon, utan resultat. I organisationen finns ingen växel och ingen ledning. Om vi åtminstone kunde pressa på uppifrån hade det kanske hänt något. Frågan man ställer sig är om dessa personer överhuvudtaget  finns…

Har inte förstått hur stort problemet är förrän jag pratat med några etablerade verksamheter. Ett barnhem här i närheten fick 200 filtar skeppade hit för två år sedan - de kämpar fortfarande för att få ut dem från hamnen. Ett community-outreach-project har i många år försökt hitta en lösning för att kunna importera donerade kläder. Nu har de gett upp det storskaliga tänkandet och tar istället in kläder väska för väska.

För vår del måste vi försöka säkerställa att vi får ut fotbollsutrustningen ur hamnen. Tyvärr är Sydafrika korrupt och nu när VM är på gång finns risken att tulltjänstemännen ser sin chans att rida på den vågen.

Vi provar alla tänkbara vägar för att lösa situationen, utnyttjar alla uppbådliga kontakter. Vi hoppas verkligen att vi kan lösa denna situation - tjejerna är verkligen i behov av materialet. Sitter du inne med en tänkbar lösning? Låt mig i så fall ta del av dina idéer!

Jag kommer nu (troligen) att vara helt utan internetuppkoppling i en knapp vecka. Detta leder till att bloggen inte kommer att uppdateras forran pa tisdag.

Jag onskar er alla en riktigt Glad Pask!

Denna vecka har alla skolor i regionen lov. Jag spenderar därför mina dagar framför datorn på kontoret. Eftersom det är mycket som behöver göras administrativt mottages detta naturliga avbrott tacksamt.

Spelade idag vår sista match för säsongen - en placeringsmatch mellan de två grannserierna.

Att jobba som coach här är definitivt inte jämförbart med hur det är i Sverige; här krävs en oerhört stor flexibilitet… På väg till matchsamling ringde en av spelarna och meddelade att han och hans bror hade en traditionell tillställning hemma (det visade sig vara begravning för hans “other father” = farbror).

Och så var de 11.

Väl på plats på Thanda fick jag besked om att en av spelarna som har ledig vecka tyvärr inte kunde närvara för match heller.

Och så var de 10.

En av spelarna i spelarrådet, Xolani, ringde (trots mina protester) och övertygade Thulani om att han, eller hans bror, måste komma för att spela. Enligt honom är andra dagen på begravningen bara till för att dricka den traditionella ölen samt äta kon som man offrat till förfädrena. Thulani lät sig övertalas.

Och så var de 11.

Vi lyckades dessutom hitta en av männen som tidigare under året varit med och spelat några matcher med laget. Han hade som tur var inget inplanerat för dagen, så han följde med.

Och så var de 12.

När vi väl kom till  matcharenan, en timme före planerad matchstart var det en match i full gång. En halvtimme innan vår match skulle starta började en annan match. När vi så skulle spela meddelade domarna att vi bara kunde spela 2 x 35 p.g.a. bristande ljus. Jag protesterade och fick min vilja igenom, åtminstone i första halvlek som spelades 45 minuter. Jag vet inte riktigt hur lång andra halvlek var, men vi hann iallafall kvittera till 1-1 innan domaren blåste av för straffsparksavgörande som vi vann med 3-1.

För att summera året kan jag konstatera att

• vi slutade fyra i vår serie (efter skumrask-affärer som inte var till vår fördel).
• vi blev total-sjua, vilket är en uppryckning från fjolårets resultat.
• jag har fått en god insikt i hur fotbollssystemet fungerar här.
• jag lärt mig otroligt mycket om kulturen, kommunikation och konflikthantering.
• jag lärt känna många väldigt trevliga människor.
• jag lärt känna mig själv genom många nya situationer.

Dagen börjades med en gynundersökning för att fastställa att alla närvarande fortfarande är oskulder.  Jag är glad att jag inte kom förrän den delen var avklarad, vilket i och för sig gör att  jag egentligen inte har en aning om hur det hela går till, men det är jag helt ok med.

Känner mig lite delad inför traditionen som pågått på månadsbasis i närmare åtta år. Det positiva är så klart att avhållsamhet förespråkas och uppmuntras i denna miljö där risken att smittas med HIV vid sexuella kontakter är så otroligt stor. Att få träffa andra tjejer som väljer att avstå från sex innan giftermålet måste vara bra stöd.

Efter avslutad tillställning var det många som ville se alla kort jag tagit. Det tog mig säkert runda 30 minuter att avsluta bildvisningen.

Det jag känner mig delad inför är det faktum att det inte finns något liknande för de unga männen. Det är som om att det bara är kvinnan som är ansvarig för att inte ha sex. Självklart spelar testfaktorn in - hur kollar man en kille?

En annan fråga som väcks är hur bygden (’s män) ser på dessa tillställningar. Är detta den perfekta plattformen att hitta sin oskuld, eller är det något som för med sig respekt?

Vid dagens slut har jag ändå landat vid att detta är ett av få sätt att verkligen framhålla hur viktigt det är för tjejerna att bestämma över sig själv, sin kropp och sin framtid. Detta är också vad vi, från en annan infallsvinkel, strävar mot genom LdB FC for Life.

Eftersom jag avslutade gårdagen på Ndumo HS spenderade jag sedan natten i en stuga på game reservet där. Detta besparade mig 30 mils körning och därmed tre timmar bakom ratten. Har ändå spenderat en hel del tid i bilen, då jag i dag avverkat 13 mil på okända grusvägar i allra nordligaste delarna av provinsen, alldeles i närheten av gränsen till i första hand Swaziland men också Mozambique.

Innan jag lämnade Sverige blev jag från många håll varnad för att köra bil själv. Kan dock säga att jag aldrig någonsin har känt mig annat än positivt bemött på mina utflykter. Stannar allt som oftast för att fråga efter vägen, och ortsborna visar mig alltid rätt, oftast med hjälp av zulu och kroppsspråk, men alltid med ett leende på läpparna.

Idag har jag besökt Mtshalekwane, Sibhamu (TFK Novas vänskola), Zandlazethu och Qoshama.

Tjejerna på Mtshalekwane HS poserade glatt och villigt.

På Sibhamu HS har man ännu inte haft tillgång till fotbollsplanen i år eftersom de inte har kunnat klippa gräset. Skolorna får ekonomiskt tillskott i slutet av april; när påsklovet är över hoppas de komma igång med sin träning.

Samling i skuggan på Zandlazethu HS.

Från Qoshama HS är utsikten slående vacker.

Har avverkat fyra skolbesök uppe i norr, dels i närheten av Ingwawuma (Scelusethu och Mtshakela) och dels i Ndumo (Ndumo och Mthanthi). Som vanligt mycket positiv respons från alla inblandade.

Glada miner på Scelusethu HS.

Mtshakela HS var inte helt lätt att hitta. Jag är glad att det finns gott om folk att fråga efter vägen.

Utejobb på Mthanthi HS.

Efter avslutat möte med Ndumos vicerektor, sportkoordinator och två damlagscoacher för fick jag också träffa tjejerna.

Dagen avslutades med en träning med Ndumos tjejlag. Riktigt roligt att se hur mycket initiativ de tar själva. Vi har pratat mycket kring ledarskapet och vikten av att ge tjejerna utrymme - här visade de verkligen prov på handlingskraft!