Jag kan skriva en uppsats om varje match vi spelar med Thanda Lions FC. Inte för att fotbollen i sig är det mest spännande, men det som händer runt omkring. Jag har coachat mitt lag i ett drygt år nu, men har ännu inte vant mig…
Till dagens match mot Loverboys (fantastiskt namn, eller hur?!) hade jag stämt träff med domaren klockan 10 och en av mina spelare en kvart senare. Förvånansvärt nog var de båda på plats i tid. När jag plockat på dem fick jag ett samtal från Lucky, min högra hand på Thanda, att jag var tvungen att köpa med mig kyckling med tillbehör till middag. Det var inget annat att göra än att köra tillbaka till Hluhluwe för att göra nödvändiga inköp.
Vi anlände Thanda med en knapp timmes marginal till avspark. Det visade det sig att vi inte lyckats få tag på Mathamara, en av våra nya spelare, eftersom han inte har tillgång till mobiltelefon. Jag och två spelare gav oss iväg med uppdrag att hitta honom. Som tur var arbetade han hemma, målandes. Han släppte penseln och kom leende springande med fotbollsskorna i hand.
Tillbaka på Thanda syntes inte ett spår av motståndarna, trots att det var knappa tio minuter kvar till planerad avspark. Mina spelare gjorde inte heller några större ansträngningar att förbereda sig för match.
Jag ringde, mr Zulu, ägaren till motståndarlaget. Han sa att de var på väg. Sakta, sakta, eftersom de hade packat hans pickup full. Det visade sig senare vara ett sant påstående – han lyckades transportera 18 personer med en double cab. Det som däremot inte kan ha varit särskilt sant var att de var på väg. Normalt tar det en halvtimme att köra från Jozini till Thanda. Om man kör sakta och försiktigt tar det kanske en timme…
Klockan ett bestämde vi oss för att det var dags för matchgenomgång. Eftersom jag för helgen också har haft tre helt nya spelare (+ en som tränade med oss för första gången förra veckan) var det läge för oss att gå igenom zonförsvarets grunder, även på planen.
Således drog vi igång med uppvärmning, med efterföljande träning. Innan vi hunnit halvvägs var två tilltänkta startspelare tvungna att lämna oss, eftersom deras transport till jobbet lämnar Basecamp strax efter två. I deras ställe klev två ”old timers” in. Innan motståndarna dök upp, strax innan tre, hann jag jobba både med mittfält och backlinje separat, samt högerkant mot vänsterkant.
Mr Zulu kom med diverse förklaringar till senkommandet. Den ena var att han haft en jobbig vecka, eftersom han är förkyld och har munsår. Den andra var att trafikpolisen lotsade honom via stationen i Mkhuze, eftersom han körde med överlastad bil. När jag stämde av det påståendet med min kollega, som är polis, visade det sig vara lika mycket dikt som annat jag fått höra från denna man tidigare under dagen.
Eftersom vi startade så sent, och det faktum att vi redan varit på planen i mer än en och en halv timme, gav vi dem bara en halvleks matchtid. Att spela en hel match hade varit att godta deras nonchalans, vilket jag inte var beredd att göra.
Matchen då? Den slutade 1-1, med mersmak för oss. Vi spelade riktigt bra zonförsvar med tanke på att det är blott andra matchen vi använder oss av metoden.
När vi var på väg att lämna planen dök Mr Mdletshe, min poliskollega, upp. Med sig hade han två unga spelare. Det var tänkt att de skulle vara med och spela.
Det är omöjligt att ge en tydlig bild av hur det verkligen är att jobba och bo här, men detta har varit ett tappert försök. Mina känslor under dagen har varit en salig blandning av frustration, förståelse, ilska, belåtenhet, uppgivenhet, förvirring och glädje.
När jag kom hem till min väninna Khosi på kvällen, somnade jag som en stock på soffan så snart middagen var inmundigad. Det tar på krafterna att vara flexibel!
Senaste kommentarer