Så gott med seger. Jag kan följa matcherna via Live Score och Sydsvenskans Just Nu - det är långt ifrån optimalt, men jag är glad att jag kan hålla mig upptaterad!

Administration från hemmaplan idag. Kontoret för dagen fullt med folk och alldeles för stimmigt för min smak. Största delen av dagen har gått åt att författa en sammanfattande beskrivning av projektet inför eftermiddagens möte med Pierre som är VD för Thanda Group. Fick vänta ett bra tag på mötesstart, men därefter var det bara positiva vibbar.

I dag begav jag mig så äntligen till eSkhawini för coaching clinics. Dagens event var ett av många för att bygga upp ett intresse för VM i Sydafrika 2010. Inte alla har TV hemma och knappt någon har möjlighet att åka ända till Durban för att se matcher live. Därför har “fritidsförvaltningen” byggt upp en organisation för att visa matcherna på storbildsskärm på några få utvalda ställen. Jag antar att pågående Confederations Cup är både en bra marknadsföring av VM och ett genrep för den lokala organisationen.

När jag anlände till idrottsplatsen fanns där två uppblåsbara 5 a-side-bingar, scen med både musiker och komiker, storbilds-tv och diverse förfriskningstält. När jag blev tillfrågad bad de mig vara där 11. När jag konfirmerade min medverkan på morgonkvisten fick jag besked om att komma 12.30-13. Jag var på plats strax efter ett. Planen för fotbollen var att ha en turnering och en separat träning. Jag försökte få information om förutsättningarna för träningne ur Nonhlanhla, som var ansvarig, utan resultat. I brist på annat tog jag fram min boll ur bilen och började trixa - det tog inte två minuter förrän jag var uppbjuden på scenen. Gjorde dessvärre ingen större succé, men det kan jag ta.

Efter en timme på plats kom ytterligare en coach, Scelo, som skulle vara ansvarig. När jag stämde av med honom visade det sig att en av oss skulle ha hand om träningen och den andra turneringen. Han gav mig ansvaret för träningen. Kul, men…

… att stå inför faktum att ensam hålla i en träning där du inte har en aning om antal spelare, deras nivå eller vilket material du har att tillgå är inte helt optimalt. Jag visste förvisso att jag hade tillgång till västar, konor och bollar - men inte hur många. Till slut visade det sig att det fanns fyra (!) bollar. Som tur var dök det inte upp mer än tjugo barn till att börja med, så det funkade ok, om än inte optimalt.

Att jobba under ovissa förhållanden är ok när man har en känsla av kontroll, men att bli inslängd i ett oorganiserat kaos tar på krafterna. Flexibilitet, flexibilitet, flexibilitet…

Hur som helst har jag nu presenterat mig en första gång för Nonhlanhla (ansvarig på motsvarande kultur- och fritidsförvaltningen) . Förhoppningsvis kommer vi så småning om att ha nytta av det för våra skolors räkning.

Datorn är överbelastad med foton från ett drygt år i projektet. Idag skall jag äntligen (och på förekommen anledning) ta mig tid att rensa ut överskottet. Datorn indikerar överbelastningssymtom…

Idag är det helgdag i Sydafrika.För 33 år sedan , den 16 juni 1976, gick de svarta skolbarnen i Soweto ut i protest mot att afrikaans  skulle införas som undervisningsspråk i deras skolor. Som svar på protesterna sköt polisen skarpt mot barnen och bland andra en ung pojke vid namn Hector Pieterson sköts till döds.

Kampen för ett jämställt samhälle har varit lång, och är ännu långtifrån över. 1994 hölls det första demokratiska valet, vilket vanns av Nelson Mandelas ANC. Sedan dess ligger den politiska makten hos den svarta majoritetsbefolkningen, men den ekonomiska makten ligger fortfarande till stora delar hos de vita.

Verkligheten är också den att vitas attityd mot svarta, åtminstone här på landsbbygden, har väldigt mycket kvar att önska. Det är riktigt illa nu, så jag undrar hur det var under apartheid…

I samband med Confederations Cup arrangerar “Kultur- och Fritidsförvaltningen” coaching clinics för ungdomar. Gårdagens aktiviteter avlöpte utan min inblandning, men nu har jag blivit inbjuden till onsdagens clinics istället (och tre till efter det). För projektets del är detta viktigt i form av positionering och nätverkande; personen som bjudit in mig denna gång, Nonhlanhla, är verksamhets ansvarig för “Kultur och Fritid” i halva mitt arbetsområde. Jag behöver vara på god fot med henne för att sälja in projektet och för att bygga en långsiktigt och fruktbar relation till våra skolor och deras coacher.

Kontoret har stängt i dag och i morgon; riktigt skönt att husera här själv. Har idag äntligen fått tid att göra min ekonomiska redovisning. Skönt att ha det avklarat!

De coaching clinics  jag var inbjuden att genomföra idag verkade inte vara helt väl planerade. Efter samtal med Jerry, som från början var den som bjöd in mig, beslutade vi att jag skulle avstå från att åka dit. Jag är tacksam för det. Det är såå frustrerande att vara med på arrangemang som inte har någon tydlig struktur…

Har spenderat lördagen med mitt lag på Thanda. Vi hade egentligen en träningsmatch och en träning inplanerade för dagen, men våra motståndare dök inte upp. I stället blev det två träningspass, tema zonförsvar, innan det bar av hemåt.

Har också pratat med mina spelare som provtränar för näst högsta ligan. Sabhawu har lyckats riktigt bra, det verkar som att han kan få ett kontrakt med a-laget. Nhlanhla, som är målvakt, ligger också ganska bra till, medan min tredje spelare, Bongani, har underpresterat å det grövsta. Har pratat med honom dagligen sen han kom ner till Durban, och han har hela tiden sagt att det känns bra, men att han besvärats av en förkylning. När jag var och tittade på deras träning häromdagen stod han inte att känna igen över huvudtaget. Loj och initiativlös. Har nu krupit fram att han har prestationsångest av värsta sorten. När jag pratade med honom härom dagen var han riktigt låg. I vanliga fall när någon har prestationsångest skulle fråga “vad är det värsta som kan hända om du inte lyckas”. Bongani, som just blivit uppsagd från jobbet pga omorganisation, gav mig svaret utan att jag frågat:  “Jag är orolig… om jag inte får ett kontrakt… mitt liv…”. I den kommentaren säger han egentligen ” arbetslös - inga pengar - ingen mat, varken för mig eller min familj - inget hopp om en framtid “. Inte konstigt att han drabbats av prestationsångest!

Har pratat både med team managern och tränaren, för att ge dem en bild av hans situation. Lyckligtvis har de förståelse och ger honom därför ytterligare en veckas chans att visa sina goda kvalitéer. Jag håller tummarna så hårt att det gör ont…

Administrationen fortsätter. Ytterligare en arbetsdag på kontoret är avklarad, utan några större sensationer…