I zulukulturen drar man sig tillbaka istället för att ta en konflikt, allra helst om den manliga stoltheten är sårad. Efter ett långt samtal med TK, som tidigare bestämt sig för att lämna laget, kom vi överens om att han skulle komma till Thanda för möte med de “äldres råd” samt de tre spelarna som vid två tillfällen sårat hans stolthet genom att säga att han orsakat lagets förlust.

Självklart måste vi jobba med attityden hos spelarna i laget - vi behöver ge varandra stöd och uppmuntran. Men, oj vad jag blir matt på denna sårade stolthet… Som tur är har vi ett bra managementteam; i dessa diskussioner ger jag mig inte in, utan låter dem sköta det på sitt sätt. Efter en knapp timmes samtal kom TK ut, med ett nyfattat beslut att stanna i laget.

Vid dagens besök på Select sport fick jag förutom fyrtio bollar två nya kontakter. Bara sådär. På något underligt sätt spelar tillfälligheter in på ett helt annat sätt här än hemma. Eller kanske det skall kallas öppenhet.

Affären är liten och idag var den fylld till bredden (fem personer samtidigt, plus personalen). Efter ett tag tar en av männen kontakt med mig. Han förstår att jag är inne på damfotboll, precis som han. Han har drivit ett damfotbollslag sedan 2001 och är intresserad av vad jag håller på med. Det hela slutar med att vi utväxlar telefonnummer, och att en annan man som hört vår konversation informerar mig om att det finns ett stort företag i Empangeni som gärna sätter resurser i projekt som LdB FC For Life. Ytterligare ett nummer skrevs in i telefonboken.

Jag älskar verkligen öppenheten i detta samhälle! Ingenting liknande skulle hända i Sverige, där var och en sköter sitt. Om man skulle sitta inne med hjälpfull information skulle man aldrig komma på tanken att spontant dela med sig…

Fortfarande strömavbrott. Som tur var har jag kunnat ladda datorns batteri hemma över natten, och jag har lyckats få nya mobilen att fungera som modem.

Skall nu sticka iväg till Empangeni för att hämta upp 40 bollar, för vidare leverans till skolorna. Det är inte alls självklart att skolans management team köper in material till tjejlaget. Inom coachgruppen pratar vi mycket om hur viktigt det är för dem att förespråka tjejernas rätt att spela fotboll, och därmed deras behov av bollar. På en del skolor får tjejerna riktigt bra stöd, på en del inget alls. Det är en lång väg att vandra!

Strax före klockan ett begav jag mig upp i bergen för träning i Hlabisa. Vägen har precis blivit renoverad så den är relativt jämnt ojämn. Jag studsade mig upp för backarna, och ner igen. Vägen är oerhört vacker. Det är en härlig känsla att resa på den afrikanska landsbygden, så som jag hade föreställt mig den, med alla små runda hus, boskap som strövar fritt och människor i alla åldrar som rör sig på och kring vägen. Om jag bara hade haft lite mer tid skulle jag stannat och fotograferat sceneriet; skall göra mitt bästa för att komma iväg lite tidigare nästa gång för att göra det möjligt.

Träningen avlöpte väl. Tjejerna från Mbopha sprudlar av självförtroende på planen. En av tjejerna lyckades riktigt bra på SAFAs öppna träning i lördags. Hon har blivit uppsatt på listan av spelare som kommer att kallas till en träning i Durban, som ett första steg mot landslagsuppdrag. Jag håller tummarna för att det blir av, för jag vet att hon har riktigt bra kapacitet.

"Spralliga tjejer från Mbopha."

På hemväg körde jag genom Hluhluwe iMfolozi Game Reserve. Skönt att slippa skumpandet och skramlandet på grusvägen. Att dessutom ges chansen att köra i näst intill orörd natur (så orörd den nu kan bli med en asfaltsväg som skär rakt igenom) där det är en besvikelse att som i dag bara se tre noshörningar, gör inte det hela sämre.

Fem minuter efter att jag landat på kontorsstolen i morse gick strömmen, och med den internetuppkopplingen. Att datorns batteritid är kraftigt begränsad efter ett och ett halvt år i detta lodshedding land är frustrerande och att inte kunna kolla mail eller ha tillgång till information från nätet gör inte saken bättre. Tidigare har jag använt min mobiltelefon som uppkopplingssubstitut, men efter “gamla” telefonenes totala virus haveri har jag insett att jag först måste hitta ett virusskydd, för att undvika att sätta mig i samma sits igen.

Jag ägnade morgonen i huvudsak åt att mata in alla nödvändiga nummer i nya telefonen. Coacher och sportorganisatörer har jag koll på, men det är många nummer som jag hade behövt ha kvar från den gamla telefonen. Tyvärr är reperatörens dom dyster - enda sättet att rädda telefonen är att radera all information som finns på den. Nu får jag se till att skaffa mig back up för att slippa hamna i samma situation i framtiden.

Att leka med bollen är roligt, men få Sydafrikanska tjejer förunnat. Som regel lägger killarna beslag på denna oerhört värdefulla runda tingest.

På dagens träning gavs tjejerna från Masibonisane, Nkodibe och Mgwazeni chansen att bli vän med bollen; vi ägnade nära en timme åt bollkontroll.

Avslutade passet med spel tre mot tre där tyngdpunkten i instruktionen lades på bollhållande lags spel utan boll. Aktiva coacher gör att tjejerna förbättrar sig radikalt under en kort tid. Bra feedback både för coacher och spelare.

Har nu fått tag på kommunens ordförande. Han har lovat ta upp Sphamandlas fall till diskussion. Troligen kommer de att kunna hjälpa till med kista och transport därav. Efter mycket runtringande lyckades jag också slutligen få tag på den socialarbetare som är ansvarig för townshipet där Spha och hans syster bor; eftersom de är 15 och 17 år kommer de troligen att kunna få någon slags hjälp därifrån.

Vad gäller bilen var det mer olåt än olycka. En liten sten hade kilats in under bromsskivans ytterhölje. Enkelt fixat för Mdu och Lindelani.

Telefonen kvarstår nu. Får bege mig ner på stan för att få tag i en ny, samt försöka fixa den gamla.

Satt i går kväll och facebook-chattade med min kompis Christine; gott att kunna hålla kontakten med vännerna på ett enkelt sätt. Avslutade på grund av allt för stor hunger. Slängde i ett par grova mackor i rosten, kvarlämnade från min systers besök nyligen. Satt och njöt av min kaviarmacka när en av mina spelare, Sphamandla, ringde för att berätta att hans mamma gått bort under dagen. Jag visste att hon varit sjuk länge, men när vi pratade i helgen sa han att hon var lite bättre…

En liten stund senare ringde en annan av mina spelare, Vela, och sa att Spha behövde skjuts från skolan hem till yngre systern som bor ensam hemma. Självklart gav jag mig genast iväg. Ringde Khosi på vägen och hon erbjöd sig att följa med. Jag gjorde en insättning av airtime till Sphas mobiltelefon… och därefter var min mobil fullständigt körd. Det är nu omöjligt att överhuvudtaget öppna den, och det mesta tyder på att den är invaderad av virus.

När jag var hundra meter från kontoret började bilen låta riktigt illa, jag har aldrig varit med om ett värre gnisslande. Misstänker att det är bromsskivorna på vänster fram, men i vanliga fall brukar sånt missljud komma smygande. Hur som helst ingen möjlighet att fortsätta resan med min bil. Rullade sakta till kontoret, parkerade, och lånade i stället en av Star For Lifes bilar.

Som om att inte detta var nog - när Khosi skulle låsa sin ytterdörr bröt hon av nyckeln. Frågan är om de upprörda förfäderna har följt mig från gårdagens besök på Zandlazethu, eller om universum vill säga mig något särskilt…

Jag är tacksam för vad som hänt med bilen och telefonen! Jag fick åter igen problem med bilen på bästa tänkbara ställe. Detta har nu på morgonen gett mig möjlighet att se hur domkraften fungerar och hur jag gör för att få loss reservhlulet från bilens undersida. Telefonproblemet visar att jag behöver ha två telefoner för att aldrig hamna i situationen där jag är telefonlös i en nödsituation. Utmaningen nu ligger i att komma åt alla mina telefonnummer från gamla telefonen. Som tur är har jag precis färdigställt en aktuell telefonlista över alla mina coacher.

Den viktigaste uppgiften ligger nu i att få tag i kommunenes ansvariga för att försöka få någon att hjälpa Sphamandla och hans syster. En begravning här är en kostsam historia, och det är inte lätt för två tonåriga gymnasister att reda ut själva.

Dags för klusterträning igen, denna gång på planen intill Zandlazethu High School, i allra nordligaste delarna av KwaZulu Natal. Under två timmars körning norrut hinner man passera många vackra platser, en av de vackraste är vägen som går på skrå utmed bergsidan ovanför Jozini-dammen. Jag har ännu inte blivit blasé vad gäller landskapets variationsrikedom och skönhet - tur är det för vägnätet har mycket kvar att önska och resorna går inte att räkna i kilometer utan snarare i tid. Vägen mellan Hluhluwe och gränsen till Swaziland är tillvissa delar motorväg, samt lika delar usel asfalts väg och grusväg av relativt bra standard (jag är onekligen härdad efter ett och ett halvt år här; jag gissar att jag går en ljus framtid till mötes om jag väljer att delta i Värmlands rallyt när jag kommer hem).

Jag hade glömt konorna hemma idag. För att bygga upp planer för tre mot tre-spel plockade jag stenar som låg intill planen. Efter träningen blåste ett par små tromber upp. Jag fick då berättat för mig att i zulukulturen står det för att förfäderna är upprörda (onda andar). Det visade sig att planen är omgiven av gamla gravar och alla stenar som ligger där i själva verket markerar en gravplats. Mina coachkollegor var dock vänliga nog att övertyga mig om att varken andarna eller några andra brydde sig om att jag tagit stenarna, utan att upprördheten snarare berodde på att vi varit där för länge.

I går efter träningen hade jag ett samtal med Bheki. Han är ny i laget för denna säsong. Tidigare i veckan berättade han att han inte längre får träna med sitt gamla lag efter som han skrivit på för oss. Han var redan då mycket bekymrad. Vid gårdagens samtal framkom att många i socknen har vänt sig mot honom, inte minst hans “younger father” (pappas yngre bror) som tydligen är mycket förorättad över att Bheki sviker de sina. Han har fått utstått både kommentarer och otrevliga sms.

Han är beredd att stå upp mot communityn, men inte att ta fighten med sin pappa. Även om vi inte pratade om det är detta en typisk situation där han löper risken att bli utsatt för en spell eftersom han har retat upp många runt om kring sig. Under samtalet framkom det att den enda lösningen han kan se är att spela för laget där hemma. Vi har kommit överens om att vi skall skriva övergångshandlingarna direkt han säger till, men att han skall hjälpa oss i början av säsongen tills alla våra spelare är registrerade.

På väg till dagens match meddelade TK, en ung skicklig spelare, att han bestämt sig för att gå tillbaka till sitt gamla lag. Jag har fortfarande inte fått reda på varför han valt att lämna oss, men får det säkert tids nog…

Matchen slutade 0-0 efter mycet svåra förhållanden. Planen är som en stenhårt packad grusväg och vinden var kraftig. Vi kämpade i nittio minuter, men kom aldrig i närheten av den standard vi har kapacitet att hålla. Får ändå vara nöjd med en poäng i premiären. Nu håller jag bara tummarna för att det skall lösa sig med Bheki och TK.