När jag för tio år sen gick på Eslövs Folkhögskola pratade vår idrottspsykologilärare, Jörgen Selin, ofta om att lägga in störmoment i träningen för att vara mentalt förberedd inför situationer som kan uppstå under match. Som jag minns det syftade han då på att träna på en ojämn plan eller att ha målvaktsträning i motsol.

I slutet av första halvlek i dagens match mot Izimivi Black Heroes kom den stora, emellanåt mycket aggressiva, elefanthannen på besök. Som tur var höll han sig på långsidan, där det är en kraftig slänt upp mot staketet, men jag måste erkänna att jag inte var helt övertygad om att han skulle låta sig stoppas av varken uppförsbacke eller elstängsel. När han började vifta med öronen (att likna vid katten som viftar på svansen, med enda skillnad att elefanten inte tvekar att gå till attack för att visa sitt missnöje) var jag nära att be domaren ta tidig halvtidsvila, men de som jobbar på Thanda lugnade mig med att det inte var någon fara. Som tur var hade de rätt!

Jörgen; Hur förbereder man sig på bästa sätt för elefantbesök?

Enligt programmet skulle seminariet avslutas klockan ett, med efterföljande lunch. Jag bad arrangörerna om tillåtelse att lämna innan lunchen, eftersom det är tre timmars körning till Hluhluwe. För lunchens skull spelade det ingen roll för dem, men de bad på sina bara knän att jag skulle vara kvar till avslutningsceremonin som bara skulle ta några minuter. De ansåg mig vara viktig eftersom (den kvinnliga) ministern för Department of Sports and Recreation skulle vara där; som den enda kvinnliga deltagaren ville de gärna  “visa upp mig”.

Självklart stannade jag kvar, om än det hade implikationer på mina planer för kvällen (träning med mitt klubblag), eftersom det är viktigt att vårda alla relationer vi har i projektet.

Vi begav oss genom stan till ett jippo i en park. Det enda som hände de första två och en halv timmarna var att det var uppträde på en scen. Därefter kom några talare, varav en var ovan nämnda minister. Efter avslutat tal försvann hon, utan att ha träffat oss… Dessutom dök aldrig den arrangör som bett mig stanna upp i parken - om jag varit så viktig för honom som han antydde borde han ha varit där och introducerat oss! Måste erkänna att jag var duktigt frustrerad när jag på min väg  mot Hluhluwe konstaterade att jag slängt bort närmare tre timmar på inget, och därmed också missade min träning…

Seminariet var riktigt bra, men av mitt möte blev det intet. Fast jag tror att även det var bra. Att förhandla här är en konst som jag än inte behärskar till fullo (eller ens till hälften, om jag skall vara ärlig). Planen nu är att Thabo skall föra min talan med de ännu högre uppsatta.

Ser med spänning fram emot feedback från hans diskussion. Om han inte han lyckas övertyga dem om att jag skall få hålla tränarkurs inom programmets ramar, så kommer de inte att låta sig övertygas varken av mig eller någon annan. I så fall får vi försöka hitta en annan lösning…

Efter mycket om och men kom jag slutligen fram till konferensanläggningen i Durban. Jag hade fått vägbeskrivningen att köra rakt fram hela vägen tills jag skulle få syn på hotellet på höger sida. När jag kom fram till ett stort landmärke ringde jag för att konfirmera om jag var rätt på det; vilket jag tydligen inte var. Blev tillsagd att köra tillbaka, och svänga när jag fick syn på ett KFC på hörnan. Inga KFCn i sikte!

När jag kommit ut ur stadskärnan insåg jag att jag var tvungen att vända tillbaka. Pratade med arrangörerna som gav en allt annat än klockren vägbeskrivning. Eftersom jag blivit tillsagd att köra rakt, och jag hade chansat höger första gången jag kom i y-korsningen provade jag nu vänster. Enda resultat var att jag kom ännu mer fel på det. Inte helt kul att vara vilse i Durban…

Till slut ringde arrangörerna upp mig och bad mig stanna för upphämtning. Hittade ‘City Hospital’ vilket kändes som en bra plats att vänta på, om än entrén var på en bakgata. När jag, med pepparsprejen i högsta hugg, kom in i foajén blev jag bjuden underhållning i form av fotboll - döm om min förvåning när de visade mål från herrallsvenskans IFK Göteborg mot AIK! Jag har inte TV hemma, så jag hade ingen aning om att de även visar svensk fotboll här.

Hur som helst blev jag både upphittad och upplockad. Jag landade slutligen på hotellet där seminariet redan börjat en timme tidigare. Stackars mig missade den långdragna presentationen. Inget ont som inte för något gott med sig!

…och ett steg bak? I dag verkar det nästan så.

Nu har jag hastigt och lustigt blivit inbjuden till ett tredagarsseminarium i Durban, som kommer att handla om talangutveckling. De personer jag skulle ha möte med finns med på seminariet, så detta är en bra möjlighet att föra längre diskussioner med dem, istället för att ha ett kort möte. Dessutom kommer jag återigen kunna vara en ambassadör för dam- och flickfotboll!

… och två steg bak. Som vanligt har det blivit ändrade planer.

Mötet med Department of Sport and Recreation har blivit flyttat till Durban, och kommer troligen hållas denna vecka. Mötet med SAFAs generalsekreterare för uMkhanyakudes distrikt valde jag att flytta på för att göra utrymme till mitt Durban-möte, som är högre prioriterat.

Överenskommelsen var att jag skulle ringa Conti Kubheka nu på morgonen för att konfirmera eftermiddagens möte. Nu har hans svåger precis gått bort, så familjesituationen tillåter inte honom att lämna Johannesburg. Han föreslog dock att jag skulle träffa två andra representanter från SAFA, däribland Thabo Dladla som var instruktör på den kursen jag deltog i nyligen. Den andra var Clive Barker,  Sydafrikas mest framgångsrika förbundskapten på herrsidan…

Det som ger mig hopp nu är att Thabo är inblandad i processen. Eftersom vi ‘känner’ varann, är chansen mycket större att det faktiskt kommer att gå i lås.

Vi får dock se om Conti menade allvar med Clive Barker, eller inte. Jag står hur som helst på stand-by och är redo att bege mig söderöver, om de slår mig en signal.

Jag har två mycket spännande mötesdagar framför mig. I morgon kommer jag att träffa representanter från KwaZulu Natls Department of  Sport and Recreation (fritidsförvaltningen på provinsnivå) för att diskutera om de har intresse och möjlighet att stötta oss i arbetet för att ge tjejfotbollscoacherna möjlighet att delta i en officiell tränarutbildning.

På onsdag morgon har jag ett möte inbokat i Mbazwana, med generalsekreteraren i uMkhanyakudes Distriktfotbollförbund, för att diskutera möjligheten att starta upp lokala damfotbollsligor i samarbete med SAFA.

Onsdag eftermiddag/kväll kommer jag förhoppningsvis att spendera i sällskap av Conti Kubheka och Thabo Dladla, för att diskutera möjligheten för mig att hålla i officiella tränarutbildningar i SAFAs regi, naturligtvis med siktet inställt på skolornas tjejfotbollscoacher.

Nu gäller det för mig att förbereda mig så gott det går. De vill ha så mycket papper som möjligt för att bevisa att jag har den bakgrund jag påstår mig ha. Tyvärr tänkte jag inte att detta behov skulle uppstå, när jag packade  ner och magasinerade mina ägodelar för snart två år sen - nu hoppas jag att de nöjer sig med de kopior de får.

Förlora/förlust är ord som jag ytterst ogärna tar i min mun, det finns liksom inte som en del av mig; det är bara vinna och prestera väl som gäller… och ändå förlorade vi i dag. Vi förlorade inte bara matchen, utan också andraplatsen. Öken!

Jag brukar resonera som så att en förlust kan vara ok om man spelat bra, men motsåndarna var bättre. I matchen mot Tornado spelade vi riktigt bra, åtminstone de första 45 minuterna, radade upp målchanser men förlorade i slutändan med 2-1, efter en kavalkad av missar från vår sida och  in alles två skott från motståndarna.

Nu är min förhoppning att detta var väckarklockan vi behövde, det som kommer att ge oss energi framöver. Jag längtar redan till fredagens träning!

Som jag väntat! Jag har försökt att komma i kontakt med de rätta personerna i den sydafrikanska fotbollstrukturen, men med enda resultat att jag stångat huvudet blodigt. Jag skickade mitt fotbolls-CV till Conti Kubheka, Technical Manager i SAFA (den som är huvudansvarig för tränarutbildningen i landet), för mer än ett år sedan. Nu verkar det som att det äntligen gett resultat. Min förhoppning är att jag skall få tillstånd att hålla en officiell tränarutbildning för coacherna i LdB FC For Life.

Trägen vinner!

Ett första steg i rätt riktning är att vi (kanske) skall ha ett möte i Durban på onsdag nästa vecka. Han kommer då (troligen) att närvara på en fyra dagars fotbollskonferens. På densamma kommer Thabo Dladla, som var min instruktör när jag genomgick första steget i SAFAs coachutbildning, att delta. Conti föreslog att även han skall delta på vårat möte.

Tålamod är en dygd!

Nu måste jag tålmodigt vänta till onsdag morgon, då vi kom överens om att jag skall ringa för att stämma av om Conti kommer till Durban vilket är en förutsättning för att mötet verkligen kommer att bli av samma kväll.

Den gångna veckan känns verkligen som ett enormt genombrott. Tänk om vi kommer att vara med att skapa landets första lokala seriesystem utanför städerna samtidigt som vi kan erbjuda tränarutbildning för damfotbollstränare.

Naturligtvis finns det fortfarande många utmaningar att överbrygga. Vi är till exempel helt beroende av att “Fritids förvaltningen” är med på noterna, eftersom de i så fall kommer att kunna ta en del av (den stora) kostnaden det innebär att hålla en kurs. Jag har ett möte inbokat med dem på tisdag nästa vecka…

Den som lever får se!

… från regn och rusk motverkar jag idag med varm choklad och positivt tänkande - vi behöver verkligen all nederbörd vi kan få.