I eftermidag bär det av mot Sverige. Mitt flyg lämnar Durban för Johannesburg vid femtiden; innan dess skall jag ta bilen för värdering (vilket jag måste göra för försäkringens skull) och därefter lämna bilen för service. Jag lämnar bilen på verkstan och därefter hämtar jag upp den när jag kommer tillbaka andra veckan av januari - en väldigt effektivt och ekonomiskt fördelaktig lösning (jag behöver inte vänta på att servicen skall göras och jag klarar mig dessutom undan dyra parkeringsavgifter) .

Nu blir det några dagars jobb i Malmö innan det är dags för semester på Gotland och i Stockholm - jag ser verkligen framemot att träffa familj och vänner!

Jag har fått mycket positiv feedback på mitt arbete, inte bara från laget utan också från dem runt omkring. Fritidsförvaltningen har arrangerat campen och alla dignitärer från Umkhanyakudes kommuner har varit på plats. Utan tvekan kommer detta att underlätta för mig i kommande kontakter med kommunen - jag har tillochmed blivit omkramad och tackad för min insats av flera av borgmästarna!

Inför gårdagens semifinal blev jag kallad till Mr Ngwenyas bil (ordförande för SAFA Umkhanyakude) av en kvinna sittandes i passagerarsätet. Hon presenterade sig som Mary Jane Sikhile - ett känt namn i damfotbolls Sydafrika. Hon är ägare till Durban Stars, den ledande damfotbollsklubben i KwaZulu Natal och en av de mest framgångsrika lagen i landet. Hon ville gärna ha mitt telefonnummer för vidare kontakter - vi får se vart det leder…

Sitter nu ner med laptopen för första gången sen i fredags. Helgen har i sanning varit intensiv! Vi har spelat två matcher per dag med herrlaget, och dessutom har damerna spelat två matcher. Som sjukgymnast gäller det att börja förbereda spelarna i ottan, underhålla dem under dagen och behandla på kvällen.Vi har klarat oss ifrån allvarliga skador trots det intensiva spelprogrammet, men det är spelare med riktigt trötta ben som sitter i bussen på väg hem.

Vi slutade på en fjärdeplats, både med damerna och herrarna. På herrsidan vann vi kvartsfinalen på ett storartat sätt mot Durban (ett riktigt bra lag!). I går spelade vi semifinal på en regntung plan utan linjer. Efter 11 minuter fick vi målvakten utvisad efter att ha spelat med handen utanför (???) straffområdet. Frågan är bara hur domaren kunde göra sin bedömning med tanke på att det inte fanns några linjer. Om målvakten ändå var utanför var det väl tufft att visa ut honom… Hur som helst slutade matchen mållöst, trots att vi skapade något fler målchanser än motståndarna, men dessvärre förlorade vi i straffsparksläggningen.

Även matchen om tredjeplats slutade mållöst och med straffsparksavgörande, som dock blev avbrutet mitt i. Motståndarnas målvakt räddade vår fjärde straff, efter det att han rört sig från linjen innan straffen var slagen. Domaren dömde ändå mål, vilket följdes av våldsamma protester både från spelare och publik. Publiken äntrade planen för att visa sitt missnöje, sjungandes och dansandes. Det hela slutade med att våra spelare vägrade att slutföra straffsparksläggningen för att visa sitt missnöje - i och med det förlorade vi också chansen att utjämna och därmed möjligheta att bärga bronset…

Hur som helst har laget överträffat tidigare årgångars prestationer och vi kan vara nöjda med vad vi presterat.

I eftermiddag bär det iväg söder ut. KwanaLocas slutspel kommer att hållas i KwaZulu Natals huvudstad Pietermaritzburg. Vi har tre motståndare att tampas med i vår grupp, med första avspark 8.30 i morgon. Om vi lyckas gå hela vägen spelar vi final på måndag.

Jag ser verkligen fram emot att få följa laget - vi har en riktigt bra trupp!

Min stackars mage lider av överdos av kaffe, Red Bull och Voltaren (de två förstnämnda för att hålla mig vaken tillräckligt många timmar per dag och med Voltaren försöker jag få bukt med mina ömma hälsenor) i kombination med alldeles för långa uppehåll mellan de lagade måltiderna.

Jag ser framemot att komma hem till julledighet, vilket inkluderar lugnt tempo, trevligt umgänge och mammas mat!

Klockan sju var jag tillbaka i Hluhluwe, efter dagens möte. Stannade som hastigast till på kontoret för att kolla mail och byta kläder innan jag begav mig mot Mtubatuba och distriktslaget. När jag väl var på plats fick jag spendera en timme väntandes på mina kollegor, som tagit en sväng in på stan. När de väl kom var de inte helt ivriga att komma och hälsa… Det var inte en särskilt bra känsla, eftersom jag hade en liten uppgörelse med assisterande coachen igår*.

När vi kom bort till förläggningen ändrades dock känslan helt och hållet. Vi satt ner och diskuterade struktur och plan för de kommande dagarna. De gjorde klart för mig att de försökt få in mig i teamet, inte bara i kapacitet som sjukgymnast, utan också som coach - de vill involvera mig i fotbollsdiskussionerna så mycket som möjligt, så i morgon är jag ombedd att komma vid 12 tiden, så att vi har gott om tid innan eftermiddagens träningsmatch.

I samtalet nämnde de också det faktum att det är mindre risk att coachen blir beskylld för att vara partisk när det kommer till att spela sina egna spelare om det tekniska teamet är större. I det kan man lätt läsa in det faktum att distriktets starke man, mr Ngwenya, självsvåldigt tagit med fem egna spelare till truppen; om vi är fyra i det tekniska teamet kan vi vara starkare mot honom och hans krav att spela de spelarna. Jag tror att de vid detta laget insett att jag inte är rädd att säga ifrån om jag anser att någon agerar felaktigt… Nu skall det bli riktigt spännande att se dynamiken från insidan.

* När jag igår var på väg att lämna campen, efter att det blivit klart att jag skulle ingå i det tekniska teamet, komMr Zulu fram och bad mig köpa vatten till dagens träning. Jag gjorde väldigt tydligt klart för honom att jag på inget sätt planerar att sponsra laget ekonomiskt - detta är kommunens projekt och det är de som skall stå för uppkomna kostnader… I hans fråga var det uppenbart att det fanns en förhoppning att utnyttja mig “som har pengar” (eftersom alla europeér är rika, eller hur?).

Började dagen med administration hemifrån, innan jag begav mig till kontoret för att plocka upp lite saker inför dagens möte på Zandlazethu. På väg norrut plockade jag i Jozini upp Mr Mathenjwa, som är ordförande i Jozini LFA (lokalt fotbollförbund) och därefter Mr Baloyi och hans kollega i Ndumo innan vi nådde resans mål.

Anledningen till mötet var att vi försöker skapa lokala damfotbollsligor. På mötet deltog fyra av sex skolor i klustret och de tror att det kan vara möjligt att starta upp fyra (!) ligor i området.

Det enda som krävs för att starta en serie är att sex lag ansluter sig till SAFA, vilket kostar ca 150 Rand, och om vi lyckas hitta en lokal struktur minimeras alla kringkostnader också. Realistiskt tror jag mer på två startade ligor till nästa år. Om vi lyckas med det är det en stor revolution i sig - idag finns ingen möjlighet för tjejerna att spela fotboll utanför skolan…

Jag har nu officiellt en plats i det tekniska team som ansvarar för Umkhanyakudes herrlag. Nu får vi se hur det blir med inblandningen på damsidan. Som jag konstaterade i går kommer detta att gynna projektet rejält, eftersom allt bygger på kontakter här nere.

Innan kaoset utbröt igår blev jag tillfrågad om att ingå i det tekniska teamet för Umkhanyakude. Den officiella förfrågan från Mr Ngwenya, ordförande i distriktet, gäller en roll som sjukgymnast. Även damlagets coach, Inyoka, har förhoppnigar om att jag skall kunna agera assisterande coach till honom. Jag måste nu se över om och hur veckans arbetsuppgifter kan lösas samtidigt som jag tackar ja till uppdraget. Detta är verkligen en enorm möjlighet för LdB FC For Life!

Här öppnas dörrar genom kontakter! Min kunskap har SAFA inte varit särskilt intresserad av under mina första två år, att tacka nej till detta vore att begå ett allvarligt strategiskt misstag. Nu handlar det som sagt om att hitta ett sätt att lösa de planerade arbetsuppgifterna parallellt med detta…