Ojojoj! Nu förstår jag verkligen varför folk här säger att jag är en god organisatör - jag har sett IRL hur det kan gå till i Sydafrika.

På hemväg från gårdagens match i Ulundi fick vi rapporter från våra spelare att de väntade på chauffören som behövde vila (denne chaufför är ägare till den ledande klubben i Jozini). Han plockade tydligen upp en ung tjej, och sen kan man ju bara gissa vad som hände medan spelarna fick vänta i dyga timmen… Jag måste kolla fakta med dem, och sedan ta upp det med SAFA - hur kan en ledanden person föregå med så dåligt exempel???

Spelarna rapporterade också att de endast fått lite bröd att äta efter matchen, så vi bestämde oss för att stoppa till på KFC för att lämna kyckling till dem att hämta hos säkerhetsvakten på skolan där de skulle bo. När vi väl kom fram till Nkodibe HS informerade vakten oss om att boendet hade blivit ändrat. När jag telefonledes fick tag på Mr Ngwenya, som är ordförande i SAFA Umkhanyakude tillika överledare, bekräftade att så var fallet samtidigt som han bad oss att komma in till Mtubatuba centrum.

När vi kom in till Mtuba visade det sig att alla bilar, utom två, hade anlänt. Det visade sig också att spelarna var för många att stuva in i befintliga bilar, så jag erbjöd mig att ge dem lift till middagen. Det var sagt att det var ca 5 km körning, men det visade sig vara närmare två mil… Väl framme var det fortsatt kaotiskt. Ledarna var upprörda över den allmäna disorganisationen och det faktum att spelarna skulle sova på golvet i skolsalar. Jag försökte få dem att anta mitt perspektiv att vi gör våra spelare en björntjänst genom att skämma bort dem (vilket jag har med mig från Sverige). Alla som är uttagna i distriktslaget drömmer om att bli proffessionella spelare - de inser inte att det inte handlar om vad du får utan snarare om hur du agerar. Skillnaden mellan att sova på en madrass på golvet eller en säng är mindre än en meter - det viktiga är hur du hanterar situationen och att du visar att du kan focusera på rätt saker!

Medan vi satt i ett informellt möte ringde föraren till bilen mina spelare färdades i. Han hade inte nog med bensin för att skjutsa ut dem den sista biten. Mr Ngwenya bad först Mr Shongwe, som är ordförande i Hlabisa LFA, att åka och hämta upp dem. Inget hände… Senare blev en annan man ombedd att hämta upp dem, utan resultat. När inget hänt på en halvtimme (klockan var då 22.30!) gav jag mig av, trots att jag inte har något med saken att göra, och trots att alla andra ledare hade bil. Jag förstår inte hur man kan låta bli att ta initiativ…

I Mtuba packade nio spelare sig in i bilen, trötta och hungriga (men lättade över det faktum att de klarat sig helskinnade från den våldsamma körningne från Ulundi). När vi kom fram till middagen var den stängd! Fick jag en brytning, eller fick jag en brytning? Där sitter alla ledare från fotbollen utanför matsalen och ingen har kollat upp att de nio eftersläntrarna får mat… I stället sitter de och klagar på hur dåligt kommunen organiserat lägret - men hallå! Vart kommer handlingskraft och ansvarstagande in?

Mr Ngwenya hänvisade mig till en av kvinnorna som jobbat i köket (hur nu jag hamnade mitt i allt detta???). Det visade sig att maten var slut, eftersom det kommit fler till maten än beräknat (där ibland de fem extra spelarna som Mr Ngwenya tagit med från sitt klubblag!). Som tur var hade vi ännu kvar alla nio bitar kyckling som vi köpt på KFC i Hlabisa, men det var allt. Jag fick bege mig till St Lucias nattöppna bensinstation för att köpa bröd och mjölk… Helt sanslöst!

Väl tillbaka visade det sig att det åter igen var kort om transport (jag var den enda kvar med flak att packa spelare på…). Efter en knapp timme begav vi oss mot skolan där spelarna skulle sova. Jag intog andra plats i kortegen. När vi kom upp på stora vägen hade jag ingen kontakt med bilen efter. Jag blinkade till bilen (som redan var långt) framför och stannade till för att vänta in bakomvarande, med enda resultat att ingen hade en aning om vart vi skulle… Efter en stunds letande hittade vi dock skolan.

Det visade sig att endast några klassrum var försedda med el, och av en för mig outgrundlig anledning valde ledningen att placera spelarna utomhus eftersom de tilldelade rummen var strömlösa. Vad skall man med el till när man skall sova? Dessutom är jag helt övertygad om att många av spelarna inte har el hemma, så jag tror knappast att det var de som protesterade. Hur som helst blev det en natt under bar himmel...

Strax efter ett lämnade vi campen och halv tre lämnade jag av min sista spelare. Själv var jag tvungen att ta en halvtimmes tupplur på macken innan jag kunde köra de sista femton minuterna hem.

Det har i sanning varit en kaotisk dag, men det har också varit en bra dag som förhoppningsvis kommer att bära frukt på många plan.

Fyra av mina spelare i Thanda Lions FC  har blivit uttagna till Umkhanyakudes distriktslag U23. I går spelade de en förmatch till PSL-matchen mellan AmaZulu och Bloemfountain Celtics i Ulundi, lite drygt två timmars körning från Hluhluwe. Jag bestämde mig för att bege mig dit (istället för att städa och tvätta, vilket är ett sedan länge närt behov…) dels för att se mina spelare i aktion, men också eftersom jag varit i kontakt med AmaZulu för att en av mina spelare skall kunna komma dit och provträna.

Vid halv tolv-snåret begav jag mig iväg, med fyra av mina spelare som sällskap. Jag var aningen stressad då vi kom iväg lite för sent och att det dessutom var längre körning än jag räknat med. Träningsmatchen skulle ha startat kl13, så när vi vid ankomsten 14.30 ovanpå allt fick strul med att lösa biljetter* insåg jag att vi inte skulle få se något alls av mina spelare på plan, även fast matchen fortfarande pågick när vi anlände. Men, jag hade fel; vi kom lagom till avspark i andra halvlek - ibland är det verkligt bra med Sydafrikansk disorganisation!

På väg upp hade vi stannat till på KFC för att köpa lunch. Som tur var hade vi inte hunnit äta den, eftersom spelarna i truppen inte blev försedda med mat. Vi hade så att det räckte för våra spelare, men de övriga 18 fick klara sig på enbart bröd…

"Jag, Ntokhozo, Phiwe, Sphamandla, Jabulani, Sizwe, Sfundo, TK och Sabhawu"

*Biljettsystemet var helt fantastiskt! Jag försökte först köpa biljetter på mataffären i Hluhluwe, men det visade sig att kön var alldeles för lång. När vi kom till insläppet på arenan kunde vi inte köpa biljetter där, utan blev hänvisade till ‘bilen på hörnan’. Vi gick tillbaka och letade och efter en bra stund lyckades vi hitta bilen (en Ford Escort, för den intresserade) som var parkerad innanför staketet. I bilen satt två män, en i framsätet och en i baksätet, och sålde biljetter genom gallret… Eftersom vuxenbiljetterna var slut fick vi förse oss med två  barnbiljetter var; 20 Rand per person kan man ju leva med.

Vad sägs om åtta (8) ormar på en dag? Som tur var såg jag dem alla från bilen, men jag frågar mig hur många ormar jag har i min direkta närhet. Att de syns tydligt på vägen är ju en sak, men hur väl de smälter in i underlaget hemma på gräsmattan vill jag helst inte tänka på. En annan sak jag inte gillar riktigt är att sju av ormarna jag såg var små; liten orm = svår att upptäcka = lika giftig som en stor…

Hluhluwe är varmt och fuktigt - sommaren är kommen hopp, falleralla, la!

…och på Spar spelar de Bjällerklang, hur fel kan det bli?

För en liten stund sedan hade jag mer tur än vanligt. Jag satt hemma i soffan i min lilla stuga och jobbade på lap-topen. Från början hade jag altandörren öppen, men det är väl varmt och fuktigt idag, så jag stängde dörren för att sätta igång fläkten. Mindre än tio minuter senare fick jag syn på en orm som slingrade sig på samma dörr, mindre än en meter från där jag satt. Det är inte alltid jag stänger dörren helt, och jag kan garantera att denne lille rackare med lätthet hade smitit in om jag lämnat en glipa!

Bheki, som är trädgårdsmästare hos mina hyresvärdar, var som tur var mitt i gräsklippningen på framsidan av stugan. Jag fångade hans uppmärksamhet och han kom till min undsättning. Jag får be alla djurrättsaktivister om ursäkt - jag bad honom döda ormen. Den var förvisso vacker och jag är definitivt den som invaderat på hans område, men eftersom varken Bheki eller jag kunde avgöra om det var en Boomslang (mycket giftig) eller en Spotted Bush Snake (helt ofarlig) fick den ändå avsluta sina dagar medan den var på väg upp för väggen mot mitt sovrumsfönster.

Bara tänk om den smitit in utan att jag sett den… Och tänk om någon redan gjort det sedan tidigare… Från och med nu kan jag garantera att både dörr och fönster kommer att vara stängda på denna stuga!

Känner mig trött och hängig. Har dragits med en förkylning i snart en vecka och nu har en retlig nattlig hosta vidtagit med sömnbrist och därmed huvudvärk som följd. Uppe på det har jag en nackspärr som gör sig påmind så snart jag rör på huvudet för mycket. Det hade inte varit helt fel att ligga nerbäddad en dag som denna…

Äntligen kan jag kontakta skolorna igen. Att närma sig en lärare under provperioden är som att svära i kyrkan. Ingen har tid för något annat än provförberedelse, provgenomförande, provrättning… Så har det varit i snart två månader, men nu är det över.

Fram till torsdag nästa vecka kan jag kommunicera med lärare och rektorer och skall under den tiden försöka få fram bra information till hemsidan om de skolor som på sistone blivit sammankopplade med svenska vänföreningar.