I morgon får det allt bli strumpor på - det är riktigt kyligt!

Har under dagen kontaktat coacherna från gårdagens turnering för att kolla att alla kom hem tryggt och säkert. Det verkar, tack och lov, som att så är fallet.

Den samlade bilden är att alla är väldigt nöjda med arrangemanget. Tjejerna har gett uttryck för att de verkligen tyckte att det var roligt att spela tillsammans med andra duktiga tjejer och coacherna har tryckt på det faktum att det var en nyttig erfarenhet  för tjejerna, både på och utanför planen.

Coacherna säger också att de blev inspirerade av att se hur väl tjejerna kan spela fotboll och en stor vinning är att komma samman och diskutera med kollegor i samma situation som dem själva.

Alltså får projekt AST klart godkänt av alla inblandade!

Vintern är kommen. Både i går och i dag har det varit kylslaget. I natt låg jag nedbäddad under dubbelt täcke och fyrdubbel flisfilt. Långbyxor på!

Begav mig till jobbet efter det att de frusna brunchmackorna tinat upp i rosten, trots rumstemperatur, och jag tvingat mig in i den kalla duschen.

Har hamnat i en knivig situation. Vaknade trött med huvudvärk i morse. Satte mig därför hemma och jobbade till en början. Nu har strömmen varit borta i flera timmar. Jag har varken duschat eller ätit mina orostade mackor och datorbatteriet dör vilken sekund som helst.

Dagens lärdom är att alltid duscha när tillfälle ges samt att äta frukost på morgonen i stället för att dra fram med den till mitt på dan.

Det är alldeles för länge sen jag skrev på bloggen - det har varit hektiska dagar där jag i princip stupat på huvud i säng så fort jag kommit innanför dörren hemma i min lilla stuga.

Jag uppdaterar i efterhand på det aktuella datumet, annars blir det alldeles för rörigt…

I dag har vi äntligen haft vår All Star Team turnering. Som väntat var det struligt att få transporterna att fungera med tanke på att det fanns representanter från dryga 20 skolor i de tre AST-lagen. Som väntat kom turneringen igång senare än planerat. Men huvudsaken är ändå att alla kom och att det spelades bra fotboll!

Syftet med turneringen har varit att låta de bästa spelarna spela tillsammans. Att vara ensam duktig spelare i sitt hemmalag kan för många vara frustrerande och det är inte alls säkert att man tycker att det är särskilt roligt att spela. När man får chansen att spela med andra skickliga spelare får man uppleva hur fantastiskt kul det är att prestera i ett lag.

Nyokas lag, Makanisi Ladies fanns på plats. Tyvärr spelade de inte på toppen av sin förmåga, dels eftersom de kom tillbaka efter ett långt uppehåll och dels på grund av underskattning. Trots allt visade de prov på bra fotboll och jag hoppas att de yngre tjejerna blev inspirerade att satsa på sin fotboll.

Jag är hopplös när det kommer till fotboll. 35 år gammal kan jag fortfarande inte hålla mig borta från bollen om den finns tillgänglig. Det kliar i fötterna och benen spritter.

Efter avslutade matcher var planen tom och bollen tillgänglig. Självklart måste jag då trixa. Jag tog av mig min vita träningsoverallsjacka och slängde solglasögonen och bilnycklarna ifrån mig. Jag tyckte att jag hade koll på mina grejer, men plötsligt upptäckte jag att jackan var borta. Som tur var låg nycklarna i alla fall kvar där jag lämnat dem, men jag trodde att mobilen låg i fickan.

Vi sökte upp lagen som var på väg att ge sig av för att fråga efter mobil och jacka, men ingen visste något. Mobilen hade som tur var Nomkhosi i handen, och efter en stund kom en kille med min jacka. Det visade sig att han varit i en av bilarna där vi hade frågat och utan att jag sett det hade han gått bort till andra sidan planen för att hämta tillbaka den från någon tillhörande hans lag.

Det skulle vara lätt att uppröras över att någon tagit min jacka, men jag är hellre väldigt tacksam att någon gav den tillbaka; jag blir alltid lika glad när jag stöter på ärliga människor!

I morse var jag uppe med tuppen, eller till och med innan den samme. När mobilen väckte mig klockan fem var det inget att be för; efter att ha inmundigat en rejäl frukost begav jag mig av för upplockning av Nyoka, Nomkhosi och Nhlanhla i Hluhluwe för vidare färd mot Stanger.

Efter dryga två timmar hade vi nått fotbollsplanen, där dagens begivenhet skulle äga rum. Resten av laget var redan på plats, men coachen kunde jag inte hitta. Tanken var att första matchen skulle starta klockan 10. 09.30 hade vi ännu inte fått reda på vad som hände med lottningen. Frustrerad drog jag på mig mina träningskläder för att börja min egen uppvärmning; denna gamla kropp ställer man inte in på en fotbollsplan hur som helst! Att inte ha en aning om huruvida jag skulle vakta målet eller spela på kanten passar inte heller min uppladdning särskilt bra…

Så småning om fick vi reda på att vi skulle spela första matchen och jag fick beskedet att jag skulle stå i mål. När det väl var dags för uppvärmning kunde jag inte hitta Nhlanhla. Av någon anledning hade han valt att gå ner på stan (han ville inte störa i laget…). Som tur var fick jag tag på honom och Nyoka begav sig av för upphämtning. Efter en mycket frustrerande start på uppvärmningen kom han så till slut för att hjälpa mig med de sista bollarna. Kan ändå inte säga att förberedelserna på något sätt var tillfredsställande.

Våra första motståndare var riktigt starka och matchen slutade med en 4-1vinst till deras favör. Jag gjorde några räddningar, men deras segersiffror blev lite för stora. Jag hade inte den bästa dagen, men huvudorsaken till förlusten är att laget jag spelade med har varit fullständigt dominant uppe i Umkhanyakude vilket resulterat i att de är helt ovana att spela försvarsfotboll. Hålen var enorma och vid alla målen var det långa kedjor av misstag som slutligen ledde till kapitulation från min sida.

Andra matchen lyckades vi vinna med 1-0. Motståndarlaget var svagare än i första matchen varför vi kunde hålla bollen i anfall mer, samtidigt som jag spelade klart mycket bättre. Tyvärr räckte inte vinsten till vidare avancemang, men spelarna har förhoppningsvis fått med sig nyttig erfarenhet att jobba vidare från.

Efter avslutat matchspel blev jag uppsökt av tre klubbar som gärna vill att jag skall spela med dem nästa säsong; en gammal avdankad 35åring mellan stolparna kan visst fortfarande imponera;) Mitt enhälliga svar till dem alla är att jag inte har tid.  Men lite sugen är jag allt…

För att komma in på Select Sport i Empangeni behövdes det nästan på skohorn; det är det enda stället i stan där man kan trycka tröjor, och efterfrågan är större än någonsin tidigare. Alla vill ha sin egen landslagströja och givetvis ger ett tryck med personlig prägel extra värde.

Anledningen för mitt besök i den lilla butiken var införskaffande av medaljer inför den stundande turneringen. Med tanke på trycket på personalen erbjöd jag mig att fixa allt själv, så  efter det att Thabani plockat fram medaljer och en låda med klistermärken satte jag och Sabhawu igång. Klistermärken fanns det i massor, men att hitta rätt i röran tog sin lilla runda. Slutligen hittade vi tjejfotbollsspelare (samma som togs fram speciellt för oss i fjol) som vi kunde använda till 1an och 2an, medan 3an och 4an fick nöja sig med medaljer prydda av en fotboll respektive fotbollsskor.