Två av mina spelare skall provspela för AmaZulus utvecklingslag på söndag. Eftersom fotbollsskorna vi har i laget har sedan länge sett sina bästa dagar hade jag planerat att skaffa två par nya för att ge Sabhawu och Spha en rättvis chans att prestera.

Planen var att jag skulle passa på i dag, när jag ändå var på plats i Empangeni och Sabhawu erbjöd sig snabbt att följa med. Det är verkligen inte lätt att hitta bra fotbollsskor; det finns många att välja mellan, men de flesta är flashiga plastiga saker som skulle vara utslitna efter en månads användande på de usla planerna som vi spelar på. Vi bestämde oss slutligen för två par Adidas Kaiser och hoppas att de skall hålla hyfsat länge.

I dag var det dags för service av bilen igen. Det finns bara ett ställe i närheten som är certifierade för att göra service på Mazda, vilket är synd. Om det bara funnits en konkurrent hade jag med glädje valt dem.

Personalen är mycket trevlig, från chefen till försäljarna och receptionisterna, men det är liksom inte nog. Idag blev jag uppringd klockan 15.30. De undrade då om serviceplanen blivit förlängd. Det har den inte, efter som ingen informerat mig om att den behöver förlängas efter 10 000 mil. När jag väl kom tillbaka till verkstan och fick mer information om den förlängda serviceplanen visade det sig att den rakt igenom är en förlustaffär och inte alls något jag varken vill eller bör skaffa.

När jag så pratade med killen i receptionen igen visade det sig att de ännu inte gjort något vid bilen, efter som de inte visste om jag skulle ha en förlängning eller inte. Hmm, hade kanske varit läge att ta den diskussionen på morgonen när jag lämnade bilen?

Hur som helst stod jag på mig och sa att bilen måste servas här och nu. Jag är inte beredd att lägga ytterligare en arbetsdag i Empangeni som till råga på allt ligger dryga 10 mil från Hluhluwe. Med tanke på att jag också genom helgens planerade körning oundvikligen skulle överskrida det tillåtna serviceintervallet och därmed förlora i bilens värde gjorde att jag omöjligt kunde vika ner mig.

Det hela slutade med att de gick med på att göra servicen där bland annat kamremmen byttes ut. Att air bag lampan fortfarande lyser och fläktremmen fortfarande gnisslar är en annan sak…

Innan de gjorde servicen bad jag om att få med mig en räkning hem. När väl servicen var utförd fick jag frågan om jag skulle betala kontant eller med kort? Hallå! Jag hade ju bett om en räkning, men nu stod jag inför faktum att bilen inte kan lämnas ut förrän jag betalat. Hur trött kan man bli? Som tur var var verkstadschefen fortfarande där och han gick med på att jag skulle få betala via internet i början av nästa vecka. Är det då man skall tacka?

I internmatchen spelade en ung tjej som vänster yttermittfältare i motståndarlaget. Vid ett tillfälle snodde hon bollen av mig. Att se hennes reaktion var riktigt roligt. Hela hon strålade. Hon hade lyckats med det otänkbara!

Vid flera tillfällen under matchen såg jag hur hon tittade på mig och förundrades över det faktum att hon faktiskt tagit bollen av mig - tittandes under lugg, stor leende med glittrande ögon. När jag efter matchen klappade henne på axeln och sa några berömmande ord visste hon inte riktigt vart hon skulle bli av, men hennes hand sökte sig upp till axeln som för att hålla kvar känslan av att jag faktiskt hade rört vid henne.

Det är svårt att föreställa sig hur stor betydelse en bollvinst eller klapp på axeln kan ha…

Kvalet för damernas högsta liga skall spelas på lördag… Eller jag kanske skall förtydliga och säga att jag skall spela kval till damernas högsta liga på lördag?

Jag har hunnit med fyra målvaktsträningspass. De två första kändes riktigt bra. De två efterföljande mindre bra. Det har i omgångar varit tal om att laget jag skall kvala med planerat en träningsmatch, men av det har det blivit intet.

Idag var det så dags. Jag våndades länge inför hur jag skulle göra. Antingen kunde jag låta spelarna fortsätta tro att jag är en fläckfri superhjälte (genom att inte visa mig på planen och göra misstag efter åtta års frånvaro från målvaktsspel) alternativt spela för att ge mig själv och laget en ökad chans att lyckas när det väl gäller på lördag.

Jag bestämde mig för att åka, men det hela höll på att brinna inne på grund av mötet med SFL. Lyckades dock komma iväg i hyfsad tid och var på plats i Hlabisa 15.45 (i stället för planerade 15.00 - hallå, jag är svensk och skall inte idka bantu tid. Eller?). När jag väl var på plats visade det sig att de inte hade börjat spela än, eftersom de väntade på mig. Först spelade vi internt och då blev jag placerad som högermittfältare med tanke på att utnyttja mitt tillslag till inlägg. Jag hade inte stor lycka på kanten; det är grymt svårt att spela på dessa ojämna planer!

När vi sen spelade mot ett pojklag blev jag satt i målet. Jag lyckades med en riktigt bra räddning 1 mot 1 på en djupledsboll. Jag misslyckades totalt med en räddning 1 mot 1 på en annan djupledsboll och en hörna resulterade i mål efter dålig kommunikation mellan mig och en försvarare. All in all är jag ändå glad att jag åkte dit - jag kommer inte att göra samma misstag på lördag!

Star For Life har tankar på att utnyttja idrotten mer i sitt program. Nu har jag blivit inkallad för att dela med mig av de erfarenheter jag samlat på mig under de senaste två åren i LdB FC For Life. Idag var det dags för ett första möte. Så snart tiden tillåter skall jag sätta mig ner och skriva ner mina reflektioner, men det får dessvärre vänta till nästa vecka.

Fick i dag förmånen att sitta ner med Sthembiso från Department of Sports and Recreation. Han verkar vara en bra person och han kan fotboll eftersom han spelat på relativt hög nivå själv. Jag briefade honom om vad som är på gång i LdB FC For Life både på skolnivå och i samarbete med SAFA.

Här är det helt avgörande att ha personliga kontakter, så detta var ett stort steg i rätt riktning.

Så stora behov och så små resurser; i bland känner jag mig maktlös inför alla som behöver hjälp. I går när jag kom hem hittade jag ett bidrag i ett kuvert på köksbordet, från mina kära besökare som just lämnat Hluhluwe.

Nu är kvinnan i bergen ett litet steg närmare en operation som kan rädda hennes liv och därmed ge bättre förutsättningar för hennes barn. Tack för det!

På väg upp i bergen träffade jag en av de ‘gamla’ spelarna i projektet. När hon fick syn på mig brast hon ut i ett stort leende och gav till ett glädjetjut innan hon kom springande för att hälsa.

Hon är en riktigt duktig fotbollsspelare, men för närvarande händer inget i hennes klubb. Vi kom överens om att hon skall göra en uppföljning med de ansvariga i klubben och återkomma i fall hon behöver hjälp att komma i kontakt med en annan klubb - hennes talang är alldeles för stor för att bara slängas iväg. Tyvärr finns alldeles för få alternativ utanför skollagen…

Jag hoppas att mötet kan göra skillnad. Hon berättade, fortfarande leende, att hon är hemma och inte gör ‘någonting’ för tillfället. När jag frågade om hon lyckades få godkänt i samband med förra årets student visade det sig att så inte var fallet. Och hon berättar det leende? Att släppa skolan utan att ha fått godkänt i grade 12 är som att skriva under en livstids arbetslöshetsansökan… Jag hoppas verkligen att hon tar tag i studierna igen!

Jag begav mig åter upp i bergen för att träffa den sjuka kvinnan i går eftermiddag. Innan dess hade jag besökt apoteket för att få tag i rätt sorts smärtstillande; den hon tidigare fått förskriven. Med tanke på att hon inte kan äta för tillfället frågade jag apotekaren om näringstillskott och han gav mig ett par burkar pulver (typ matersättning vid viktminskning) gratis, eftersom de precis gått ut enligt datummärkningen.

För att ge så bra förutsättningar som möjligt blev det en burk med vitamin B och ‘anti-förstoppningstabletter’ (eftersom den smärtstillande medicinen inte är allt för bra för magen), mjölk att blanda pulvret i, olivolja att blanda i drycken samt yoghurt och juice.

Jag tycker egentligen inte alls om att ‘hjälpa sedd’. Bäst av allt är de gånger jag kan göra något utan att ‘mottagaren’ vet om att jag är inblandad… Jag vill verkligen inte motta någons tacksamhet! Denna gång var det dock helt kört.

När jag kom till hemmet möttes jag av en av döttrarna utanför. Hon tog mig med in i huset där jag möttes av tiotalet sockenbor som hade samlats till förbönsmöte för Sizwes mamma. Jag blev mycket varmt mottagen av alla närvarande och jag slogs av den oerhörda positiva kraft de utstrålade; trots att de lever under knappa förhållanden så utstrålar de styrka och uttrycker tacksamhet över vad de har.

När jag i fredags skulle köpa medaljer till helgens turneringar fick jag tji. Med tanke på Richards Bays storlek är jag mycket förvånad att jag inte kunde hitta mer än åtta medaljer (och det räcker ju inte långt). Improvisation fick det bli…

Jag fick rådet av någon att satsa på vattenflaskor, så det blev det till spelarna i lördags (tillsammans med diplom). Till söndagens turnering hittade jag sydafrikanska flaggan i form av hantverkade nyckelringar; en alldeles utmärkt medalj, hängd med hjälp av garn i de sydafrikanska färgerna.