Nu har min kompis i alla fall gett mig ett livstecken genom att ringa tillbaka. Inget har hänt under natten, men han lät fortsatt mycket bekymrad över situationen. Jag kan tillfälligtvis dra en lättnadens suck och i övrigt hoppas att det ordnar sig!

Årstidsskiftningarna är väldigt, väldigt vältajmade här. September är första vårmånaden. I fredags visade sig de första myrorna och bönsyrsorna samtidigt som luftfuktigheten ökade. I går var luften både varm och fuktig, med myggor som resultat under kvällen.

Nu ser jag verkligen fram emot att få lite regn efter den torra vintern…

Min kompis svarar inte i telefon; jag hoppas innerligt att det har en  helt naturlig och icke våldsam förklaring…

När jag pratade med min kompis berättade han att det kommit ett gäng hem till hans hem (som ligger mycket idylliskt, i ett lugnt område) under natten. Själv var han inte hemma, men pappan hade lyckats få tag på en granne som larmade polisen och både han och polis kom till undsättning.

Teorin är att mobben är ute efter hans bror som var inblandad i en olycka med dödlig utgång för ett tag sedan - en kvinna avled. Han blev frikänd av rätten, men var tvungen att säga upp sig från sitt jobb och flytta hem igen, eftersom stämningen blev allt för hotfull.

Med tanke på hur orolig jag känner mig för familjens skull, kan jag inte ens föreställa mig hur det är för dem att vara i situationen…

Som vanligt har helgen ägnats åt laget på Thanda. Denna veckas två träningar har handlat om anfallsspel i sista tredjedelen - sakta men säkert blir vi bättre!

I går spelade vi mot Bright Stars, ett VodaCom lag från Richards Bay och idag mötte vi Mkuze XI Experience, ett lag som liksom vi spelar i Castle league. Gårdagens match vann vi med 2-1, medan vi förlorade dagens med samma siffror - vår första förlust (bortsett från Thanda Royal Zulu i division I) sedan februari…

Spelet i dag lovade dock mer. Vi skapade många fler målchanser än vi gjort tidigare och målen vi släppte in var resultatet av slarv i backlinjen. Måste säga att jag är tacksam för förlusten - det är aldrig bra att förlora ödmjukheten inför seriestart!

Jag undrar hur den fatalistiska livsåskådningen påverkar spridningen av HIV.

Härom dagen frågade jag en av mina spelare om han inte är rädd att trampa på en orm när han går hem i beckmörkret. Han skrattade gott åt mig och sa ‘I’m a Christian’, med undermeningen att vår tid är utmätt och förutbestämd. Min följdfråga var given -’om du har en ficklampa och får syn på en orm framför dig på vägen, fortsätter du rakt fram eller tar du en omväg?’. Svaret (om än helt hypotetiskt, eftersom han inte har några planer på att ändra sina vanor) var att han i så fall skulle undvika att trampa på ormen.

Frågan är om inställningen är den samma när det kommer till kondomanvändning; det syns inte på något sätt att en person är HIV-positiv (förrän de insjuknar i en AIDS-relaterad sjukdom, och även då är AIDS gömt bakom en annan synlig sjukdom typ TBC eller hjärnhinneinflammation). Att  använda kondom ‘ut-i-fall-att’ är kanske inte helt självklart med en så stark yttre locus of control.

Det är fortfarande problem med stigmatisering av personer med HIV. Jag är inte riktigt säker på hur stort problemet verkligen är, men personer som är positiva håller sin status för sig själva för att undvika att bli utfrusna från sina familjer och communities. Min vän, som är positiv, har bara berättat sin status för mig eftersom jag inte utgör något hot mot tryggheten.

Jag har de senaste dagarna varit på apoteket för att försöka få tag i rätt bromsmediciner, vilket inte hade varit något problem om det fanns en förskrivning eller kartonger att tillgå. Av rädsla för att bli påkommen med bromsmedicin i hemmet har dock båda bevisen blivit förpassade in i den öppna elden…

Strejken fortsätter. Frivilliga uppmanas att hjälpa till på statliga sjukhus för att man skall kunna bedriva livsuppehållande vård.

De som är i behov av ARV (bromsmedicin för HIV) försöker desperat att hitta lösningar. I Hluhluwe är det inget problem eftersom vi har ett bra apotek, men förutsättningen är förståss att man skall kunna betala för sig. Jag har lovat en HIV-positiv vän att lägga in en beställning, eftersom de befintliga medicinerna tar slut på lördag. Jag hoppas verkligen att jag får tag i alla tre sorter som behövs.

Nya förhandlingar hålls idag - jag hoppas verkligen att de hittar en lösning!

Blev väckt av mr Ngwenya vid 6.30 i morse. Han beklagade ett missförstånd som orsakade oss problem att hitta en plan för eftermiddagens finalmatch från förra veckans turnering.Han trodde att Mr Msweli skulle boka rugbyklubbens plan och Mr Msweli trodde att han skulle göra det.

Jag förstod genast att det handlade om ovilja att spela idag, men förde naturligtvis inte det på tal. I stället kom jag med den briljanta lösningen att kontakta min kollega som också är en dedikerad medlem i Mtubas rugbyklubb.

Även Mr Ngwenya höll god min och tackade mig för initiativet, eftersom han inte hade tillgång till kontaktuppgifterna till ordföranden. Eller hur…

När min kollega Fiona ringde tillbaka, efter att ha pratat med klubbens ordförande, bekräftade hon att vi hade tillgång till planen. Hon berättade också att ordföranden var förvånad att mr Ngwenya inte ringde själv, så som han brukar göra… Det känns gott att jag börjar förstå hur saker ock ting fungerar!

Vi spelade alltså matchen som planerat, och vi gjorde riktigt bra ifrån oss. Det är en fröjd att se hur disciplinerat spelarna följer våra uppdragna linjer. Jag startade två av mina ordinarie spelare på bänken. De har inte varit fokuserade på träningen på sistone, vilket inte är ok om vi skall lyckas ta ytterligare ett steg.

När de väl kom in i andra halvlek fick vi ett fartfyllt anfallsspel som ganska tidigt resulterade i ett vackert mål, med de båda inblandade. Med en halvtimme kvar fick en av innermittfältarna sitt andra gula kort. Spelet blev onödigt stressat, men sånär som på fem minuter lyckades vi hålla undan. Efter en rafflande straffsparkstävling stod vi som slutliga, och mycket stolta, vinnare!