Star For Life inviger i dagarna två nya skolor i programmet. För dagens launch blev jag ombedd att agera fotograf.

Skolorna här är inhägnade och för att komma in på skolgården måste man först passera en vaktförsedd grind. Jag vet inte om alla grindar är låsta under skoldagen, men på den skolan jag besökte i går var den det.

När jag efter kick offens slut skulle köra hemåt hängde ett gäng elever vid grinden. Samtidigt som de såg att jag satte mig i bilen började de dansa och sjunga. Trevligt och glatt tyckte jag att det verkade, men coachen som åkte med mig förklarade att de sjöng om hur de skulle smita ut och slippa resten av skoldagen.

Jag förstod fortfarande inte riktigt vad det handlade om när vakten bad mig vänta. Han släntrade iväg och kom tillbaka med tre lärare i släptåg. Trots att de gjorde allt som stod i deras makt för att behålla ungdomarna på skolgården lyckades ett trettiotal lyckligt skrikande tränga sig ut samtidigt som jag passerade genom grinden…

En sorglig syn, med tanke på vilken framtid som troligen går dem till mötes. Förvisso finns det vägar att gå för dem som missat sin examen, men det är fortfarande allt för många som missar möjligheten att få sina slutbetyg. Helt säkert är det många som kommer att ångra att de inte brukade allvar när de hade chansen…

Coachen, tillika läraren, som åkte med mig berättade att detta aldrig skulle hända på hans skola, utan att det handlar mycket om skolans kultur. Självklart är det så här, liksom hemma i Sverige, att en del skolor hamnar i negativa cirklar i perioder.

Star Schools arbete är oerhört viktigt, eftersom man pratar mycket om drömmar och att den enda som gör det möjligt att nå målen är individen själv.

I fredags fick jag chansen att vara med på den officiella pånyttfödelsen av den första Durban-skolan som inkluderades i Star School-projektet. Vukuzakhe high school ligger i Umlazi, ett township i södra Durban. Tillställningen hölls i en stor samlingslokal, som Volvo hade pyntat till alla elevers och gästers ära. Skolans elever stod för en hel del av programmet, med imponerande tal som lovar mycket inför framtiden. Även Dan Olofsson, som är grundare av Star School och Anders Lindblad, Volvos representant gavs utrymme för tal.

Efter som musiken är en viktig del i kulturen bjöds det på sång av så väl gospelkören och en manskör. Dessutom bjöds alla in till sång och dans när Triple & Touch äntrade scenen; de gör ett stort arbete för att sprida Star Schools värderingar genom sin musik. Någon av dem sa ungefär att “ett tal kommer ingen ihåg när festen är slut, men en sång kan följa en livet ut”. Det är dessutom ett väldigt effektivt sätt att sprida informationen vidare på.

Som grädde på elevernas mos kom också Royal Thanda Zulu, ett herrlag i högsta fotbollsligan, på besök. Även de bjöd på sång och sköna rytmer - vi svenskar har onekligen en del kvar att jobba med… Jubel utbröt förstås, och efter avslutad ceremoni stod ungdomarna tålmodigt och väntade på att få autografer.

Innan vi lämnade skolgården hissades Sydafrikas och Star Schools flaggor till den sydafrikanska nationalsången. Flagghissningen och -halning kommer sedan att vara ett dagligt inslag för alla elever på skolan som en påminnelse om Star Schools värderingar och ett tillfälle att känna stolthet över att vara en sydafrikan med framtidshopp!

Star School håller i dagarna, med hjälp av Volvo, på att etablera sig på åtta high schools i Durban. Innan skolan blir en Star School hålls det work shops för såväl lärare(educators) som elever(learners). Igår fick jag chansen att närvara på en workshop för eleverna i årskurs 8, ledd av en fantastiskt inspirerande trainer vid namn Jean-Daniel (som går under artistnamnet JD).

På denna session gavs eleverna möjlighet att börja tänka framåt, vilket inte är helt självklart när många nära och kära redan dött av sin sjukdom. Det tydliga budskapet som gavs är att det är du själv som bestämmer hur din framtid skall bli genom ledstjärnorna: “I go for my dreams; AIDS free - thats me; I decide; I´m comitted; I make it possible”.

Alla elever kom bärandes på vars en, för det mesta trasig, plaststol i sina fina skoluniformer. En kille fångade direkt min uppmärksamhet, och jag tror nog att han kommer att följa mig resten av livet. Han kom där, så prydlig och fin, släpandes på sin till synes tunga attachéväska. Han kom till denna hoppingivande timme - troligen med vetskapen att han är sjuk. Där satt han sen och grep tag i mitt hjärta; småväxt, skallig, med utmärglade ansiktsdrag och uttryckslös blick.

När JD gav eleverna i uppgift att öppna sina nya drömböcker för att skriva ner sina drömmar och framtidsvisioner böjdes alla huvuden, utom ett, ner för att ta sig an uppgiften med största entusiasm. Att se killen sitta där alldeles ensam, mitt bland skolkompisarna, var som att få ett slag i magen.

Samtidigt som jag håller på att hämta mig från råsopen ber JD två elever att komma fram och delge kompisarna deras framtidstankar. Fram kommer en, till det yttre liten tjej, och berättar med kraft att hon en dag skall hon jobba som sjuksköterska. Näst på tur står en blivande pilot som på stapplig engelska förklarar att han också vill hjälpa till att minska kriminaliteten. JD ber honom att berätta hur han tänker på zulu istället, och plötsligt bubblar det ur honom hur han tänker starta ett eget företag som kan anställa många människor i området. Han har klart för sig att det är arbetslösheten som skapar fattigdom och hunger och därmed kriminalitet. En helt fantastisk upplevelse att höra desa ungdomar, som bor i Durbans townships, sätta ord på sina drömmar inför så många människor, med den nyvunna känslan av att ingenting är omöjligt!